Strindberg - Tjänstekvinnans son
...var det väl som det skulle tyckas till om?
Jag har läst lite av Strindberg, så som, Hemsöborna, Ett drömspel, Fadern och några dikter. Jag har läst en hel del om Strindberg i samband med min uppsats om Heidenstam.
Och jag har svårt för Strindbergs bitterhet. Jag vill ställa mig utanför idol dyrkan av Strindberg. Men jag ska också läsa Röda Rummet innan jag slutligen tar avstånd från karl.
Jag förnekar inte att Strindberg i mångt och mycket var en revolutionär. Han gjorde mycket för litteraturen och dramatiken, både inrikes och utrikes. Han är en av de stora grabbarna Sverige kan stoltsera med.
Men jag undrar om det inte finns andra författarskap som ska dela Strindbergs plats på tronen?
Tjänstekvinnans son kanske sammanfattar det jag har svårt för Strindberg, eller jag vet inte. Jag känner mig ambivalent i Strindberg frågan och gällande Tjänstekvinnans son.
Tjänstekvinnans son gavs ut 1886-1909, och den innehåller olika delar av karaktären Johans liv, vilket tillika var Strindberg själv. Tjänstekvinnans son ska vara en självbiografi.
I boken så följs vi med i Johans barndom och under hans studieperiod. Där han kämpar för att bli författare.
Grundtemat som jag uppfattade det var Johans brottning med sin sociala tillhörighet. Hans mor var en enkel tjänstekvinna som gifte sig med hans far som var adlig, det var ett kärleks äktenskap. Men fadern blev utstött i sina sociala kretsar för sitt äktenskap.
Och under Johans hela liv frågar han sig vilken klass han egentligen tillhör? Han känner sig varken hemma hos arbetarna eller hos överklassen, vilket gör att han känner sig ensam och utanför.
Johan beskriver under tidens gång hans känslor av underlägsenhet gällande kvinnor, vänner, samhället och karriären. Trots att han slår igenom med ett drama kan han inte känna sig nöjd med sina framgångar, utan känner sig konstant underlägsen och försvarsinställd. Detta tar sig bittra uttryck i Johans liv.
Och det är nog det jag har svårt med i boken och i resten av Strindbergs författarskap, gällande det jag har läst. !!! Vilket är viktigt att poängtera. Den där bittra, buttra, självömkande, "tycka synd om" mentaliteten funkar inte hos mig. Jag blir arg och vill ge han en örfil och skrika ryck upp dig för fan. Varför kan inte killen nöja sig med att vara medelklass då?
Nej. Det funkar inte för mig. Inte i författarskap, inte i livet. Jag gillar inte bittra människor som självömkar över sig själva när de har hela världen i sin hand och har möjlighet att förändra sina liv.
Jag hoppas att Strindberg har funnit frid nu, var han än må vara.
Nästa bok blir Prästkappan av Sven Delblanc, som var en mycket stor och glad överraskning!
Jag har läst lite av Strindberg, så som, Hemsöborna, Ett drömspel, Fadern och några dikter. Jag har läst en hel del om Strindberg i samband med min uppsats om Heidenstam.
Och jag har svårt för Strindbergs bitterhet. Jag vill ställa mig utanför idol dyrkan av Strindberg. Men jag ska också läsa Röda Rummet innan jag slutligen tar avstånd från karl.
Jag förnekar inte att Strindberg i mångt och mycket var en revolutionär. Han gjorde mycket för litteraturen och dramatiken, både inrikes och utrikes. Han är en av de stora grabbarna Sverige kan stoltsera med.
Men jag undrar om det inte finns andra författarskap som ska dela Strindbergs plats på tronen?
Tjänstekvinnans son kanske sammanfattar det jag har svårt för Strindberg, eller jag vet inte. Jag känner mig ambivalent i Strindberg frågan och gällande Tjänstekvinnans son.
Tjänstekvinnans son gavs ut 1886-1909, och den innehåller olika delar av karaktären Johans liv, vilket tillika var Strindberg själv. Tjänstekvinnans son ska vara en självbiografi.
I boken så följs vi med i Johans barndom och under hans studieperiod. Där han kämpar för att bli författare.
Grundtemat som jag uppfattade det var Johans brottning med sin sociala tillhörighet. Hans mor var en enkel tjänstekvinna som gifte sig med hans far som var adlig, det var ett kärleks äktenskap. Men fadern blev utstött i sina sociala kretsar för sitt äktenskap.
Och under Johans hela liv frågar han sig vilken klass han egentligen tillhör? Han känner sig varken hemma hos arbetarna eller hos överklassen, vilket gör att han känner sig ensam och utanför.
Johan beskriver under tidens gång hans känslor av underlägsenhet gällande kvinnor, vänner, samhället och karriären. Trots att han slår igenom med ett drama kan han inte känna sig nöjd med sina framgångar, utan känner sig konstant underlägsen och försvarsinställd. Detta tar sig bittra uttryck i Johans liv.
Och det är nog det jag har svårt med i boken och i resten av Strindbergs författarskap, gällande det jag har läst. !!! Vilket är viktigt att poängtera. Den där bittra, buttra, självömkande, "tycka synd om" mentaliteten funkar inte hos mig. Jag blir arg och vill ge han en örfil och skrika ryck upp dig för fan. Varför kan inte killen nöja sig med att vara medelklass då?
Nej. Det funkar inte för mig. Inte i författarskap, inte i livet. Jag gillar inte bittra människor som självömkar över sig själva när de har hela världen i sin hand och har möjlighet att förändra sina liv.
Jag hoppas att Strindberg har funnit frid nu, var han än må vara.
Nästa bok blir Prästkappan av Sven Delblanc, som var en mycket stor och glad överraskning!
Wärn - Underbart
Leo påpekade här om dagen att jag läste bara manliga författare.
Och var hade jag då gjort av genus debatten?
Detta fenomen var absolut inte medvetet från min sida, utan jag har aldrig reflekterat över om jag läser mest manliga eller kvinnliga författare. För mig betyder inte författarens kön så mycket. Är det en bra bok, så är den bra, ovasett kön.
Den åsikten är ganska genomgående för mig gällande genus debatten generellt sätt.
Bland mina favorit författarskap så toppar kvinnorna faktiskt, så som Joyce Carol Oates, Cora Sandel och Agnes von Krusenstjerna.
Men det är ganska intressant ändå att kolla på boken Underbart skriven av Karina Ericsson Wärn, utgiven 2008, ur ett genus perspektiv. Visserligen är inte jag någon given genus teoretiker, utan jag finner det bara intressant att se att Wärn har skrivit om underklädernas historia, de kvinnliga underkläderna. Men då frågar jag mig, varför borde det inte vara en kvinna som skriver om kvinnors underkläder? Det är logiskt, det är kvinnor som använder plaggen och känner till dem bäst. Eller? Varför är det mest män som designar kvinnliga underkläder/kläder? Och varför finns inte männens underkläders historia representerad i Underbart? Är den tråkig, ointressant, obefintlig? Jag vet inte, det hade ju varit ganska intressant att få reda på varför man bytte y-front kalsongerna mot boxer, och vem kom på den iden? Och vad är egentligen skönast? Nog om det.
Jag tycker att Wärn i vilket fall som helst, oberoende av alla mina dumma frågor, skriver en mycket intressant bok. Speciellt historian gällande underkläderna. Som, när de kom, varför de kom, och hur de såg ut från början. Från stålkorsetten fram till behån formad som koner. Hon visar även på modets roll gällande underkläderna. Som att på 1950-talet kom modet att kvinnan skulle ha stora bröst och smal midja, därmed infördes en behå som man kunde fylla ut med något material, ifall man inte var storbystad från naturen, och en mjuk korsett som inte skulle synas, men dra in midjan. Då i kontrast mot 1920-talets mode där kroppen skulle formas androgynt och underkläderna och kläderna skulle INTE framhäva de kvinnliga formerna.
Är man intresserad av historia och kläder så är det en mycket bra bok. Underbart var en julklapp från min mor och jag gillade den skarpt.
Wärn ger även tips på vilka underkläder som är mest smickrande för just din kropp. Alla kroppsformer och typer av underkläder är med i boken. Det uppskattade jag mycket och jag gillar att bläddra i Underbart, lite då och då.
Det är en nöjsam bok. :)
Och på tal om kvinnor - och män, nästa gång blir det Strindberg med Tjänstekvinnans son.
Min fråga är då; vad tycker vi egentligen om Strindberg?
Inom mig finns det en svårdefinierbar ovilja till honom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag ogillar med hans författarskap.
Jag har en jobbig tanke att man MÅSTE gilla Strindberg, men om man inte gör det, är man ointellektuell, eller intellektuell? ^^
Och var hade jag då gjort av genus debatten?
Detta fenomen var absolut inte medvetet från min sida, utan jag har aldrig reflekterat över om jag läser mest manliga eller kvinnliga författare. För mig betyder inte författarens kön så mycket. Är det en bra bok, så är den bra, ovasett kön.
Den åsikten är ganska genomgående för mig gällande genus debatten generellt sätt.
Bland mina favorit författarskap så toppar kvinnorna faktiskt, så som Joyce Carol Oates, Cora Sandel och Agnes von Krusenstjerna.
Men det är ganska intressant ändå att kolla på boken Underbart skriven av Karina Ericsson Wärn, utgiven 2008, ur ett genus perspektiv. Visserligen är inte jag någon given genus teoretiker, utan jag finner det bara intressant att se att Wärn har skrivit om underklädernas historia, de kvinnliga underkläderna. Men då frågar jag mig, varför borde det inte vara en kvinna som skriver om kvinnors underkläder? Det är logiskt, det är kvinnor som använder plaggen och känner till dem bäst. Eller? Varför är det mest män som designar kvinnliga underkläder/kläder? Och varför finns inte männens underkläders historia representerad i Underbart? Är den tråkig, ointressant, obefintlig? Jag vet inte, det hade ju varit ganska intressant att få reda på varför man bytte y-front kalsongerna mot boxer, och vem kom på den iden? Och vad är egentligen skönast? Nog om det.
Jag tycker att Wärn i vilket fall som helst, oberoende av alla mina dumma frågor, skriver en mycket intressant bok. Speciellt historian gällande underkläderna. Som, när de kom, varför de kom, och hur de såg ut från början. Från stålkorsetten fram till behån formad som koner. Hon visar även på modets roll gällande underkläderna. Som att på 1950-talet kom modet att kvinnan skulle ha stora bröst och smal midja, därmed infördes en behå som man kunde fylla ut med något material, ifall man inte var storbystad från naturen, och en mjuk korsett som inte skulle synas, men dra in midjan. Då i kontrast mot 1920-talets mode där kroppen skulle formas androgynt och underkläderna och kläderna skulle INTE framhäva de kvinnliga formerna.
Är man intresserad av historia och kläder så är det en mycket bra bok. Underbart var en julklapp från min mor och jag gillade den skarpt.
Wärn ger även tips på vilka underkläder som är mest smickrande för just din kropp. Alla kroppsformer och typer av underkläder är med i boken. Det uppskattade jag mycket och jag gillar att bläddra i Underbart, lite då och då.
Det är en nöjsam bok. :)
Och på tal om kvinnor - och män, nästa gång blir det Strindberg med Tjänstekvinnans son.
Min fråga är då; vad tycker vi egentligen om Strindberg?
Inom mig finns det en svårdefinierbar ovilja till honom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag ogillar med hans författarskap.
Jag har en jobbig tanke att man MÅSTE gilla Strindberg, men om man inte gör det, är man ointellektuell, eller intellektuell? ^^
Thompson - Fear and Loathing in Las Vegas
Till mamma:
Jag är lite korkad, att läsa är roligt! :)
Och näst ut var som sagt Thompson.
Vill man hålla sin hjärna i behåll och inte följa med i en sjuk tripp bak till 1960-70- talet, bör du icke läsa denna bok. Fear and Loathing in Las Vegas.
Sagan om min fascination för Thompson började med filmen, vars titel är lika med boken.
Johnny Depp i huvudrollen, Benicio Del Toro som hans sidekick, Dr Gonzo.
Allting är flum, man blir dum, det är knark och den är sjuk, en galen värld.
Det är det som är fascinerande med litteratur. Att det just får vara flummigt och ologiskt.
Att man får ta del av andra världar som aldrig någonsin skulle korsa din värld. Och tacka Gud för det. För jag vill inte leva i Thompsons värld.
Fear and Loathing kom 1971 och är en sann utsaga från Thompsons egna liv. Hunter Stockton Thompson, var en amerikansk journalist född 1937 och begick självmord 2005. Han är även upphovsmannen till Gonzojournalistiken, vilket går ut på att det är en subjektiv synvinkel på objektet som författaren/journalisten skriver om. Journalisten bör söka efter sanningen genom sin subjektivitet och lämnar därmed den traditionella yrkan på objektivitet bakom sig. Inom gonzojournalisten söker man efter kärnan i skrivandet, efter känslan upplevelsen väcker.
Och Thompson går in för sitt projekt. Han kallar sig själv för Raoul Duke och får i uppdrag att bevaka ett motorcykel race i Las Vegas, Mint 4000. Medan Raoul Duke får samtalet om tävlingen konsulterar han med sin advokat, som går under namnet Dr Gonzo, men är egentligen Thompsons vän, Oscar Zeta Acosta, som tillika är advokat och författare.
Men under turen bestämmer sig dem för att de inte bara vill skriva om tävlingen, utan bör utforska den amerikanska drömmen. Vad är det alla amerikaner drömmer om? Vem vet, det får vi inte reda på.
Men läser man mellan raderna verkar det vara, berömmelse, pengar och status. Men Raoul Duke tycker sig finna sin amerikanska dröm i meskalinet när han badar med den amerikanska flagga. Och Dr Gonzo finner den i sitt LSD i badkaret lyssnades till "White Rabbit". Men Raoul Duke bevakar dock mc-racet även fast han mest spenderar tid på klubben Circus Circus och poliskonventet, där de upplyses om drogernas negativa effekter. (!)
Jag älskar både boken och filmen. Men det finns olikheter i dem. Läs boken först, annars blir man besviken på den. För filmen lägger in scener som inte finns i boken. Men samtidigt är det en fördel att se filmen innan man läser boken, man hänger med mycket mer. Man förstår scenerna då, vilka kan te se lite konstiga annars. På så sätt att allt som beskrivs kanske man inte har referens ram till att uppfatta.
Men den bör strikt läsas på engelska, eftersom språket är en fascinerade underhållning.
Men jag är glad att man kan LÄSA sig till idiotiska upplevelser och inte själv behöva uppleva det Raoul Duke gör.
För jag vill inte vakna upp med ett Z in karvat i pannan.
thank god for litterature.
Nästa gång: Karina Ericsson Wärn - Underbart
Jag är lite korkad, att läsa är roligt! :)
Och näst ut var som sagt Thompson.
Vill man hålla sin hjärna i behåll och inte följa med i en sjuk tripp bak till 1960-70- talet, bör du icke läsa denna bok. Fear and Loathing in Las Vegas.
Sagan om min fascination för Thompson började med filmen, vars titel är lika med boken.
Johnny Depp i huvudrollen, Benicio Del Toro som hans sidekick, Dr Gonzo.
Allting är flum, man blir dum, det är knark och den är sjuk, en galen värld.
Det är det som är fascinerande med litteratur. Att det just får vara flummigt och ologiskt.
Att man får ta del av andra världar som aldrig någonsin skulle korsa din värld. Och tacka Gud för det. För jag vill inte leva i Thompsons värld.
Fear and Loathing kom 1971 och är en sann utsaga från Thompsons egna liv. Hunter Stockton Thompson, var en amerikansk journalist född 1937 och begick självmord 2005. Han är även upphovsmannen till Gonzojournalistiken, vilket går ut på att det är en subjektiv synvinkel på objektet som författaren/journalisten skriver om. Journalisten bör söka efter sanningen genom sin subjektivitet och lämnar därmed den traditionella yrkan på objektivitet bakom sig. Inom gonzojournalisten söker man efter kärnan i skrivandet, efter känslan upplevelsen väcker.
Och Thompson går in för sitt projekt. Han kallar sig själv för Raoul Duke och får i uppdrag att bevaka ett motorcykel race i Las Vegas, Mint 4000. Medan Raoul Duke får samtalet om tävlingen konsulterar han med sin advokat, som går under namnet Dr Gonzo, men är egentligen Thompsons vän, Oscar Zeta Acosta, som tillika är advokat och författare.
Men under turen bestämmer sig dem för att de inte bara vill skriva om tävlingen, utan bör utforska den amerikanska drömmen. Vad är det alla amerikaner drömmer om? Vem vet, det får vi inte reda på.
Men läser man mellan raderna verkar det vara, berömmelse, pengar och status. Men Raoul Duke tycker sig finna sin amerikanska dröm i meskalinet när han badar med den amerikanska flagga. Och Dr Gonzo finner den i sitt LSD i badkaret lyssnades till "White Rabbit". Men Raoul Duke bevakar dock mc-racet även fast han mest spenderar tid på klubben Circus Circus och poliskonventet, där de upplyses om drogernas negativa effekter. (!)
Jag älskar både boken och filmen. Men det finns olikheter i dem. Läs boken först, annars blir man besviken på den. För filmen lägger in scener som inte finns i boken. Men samtidigt är det en fördel att se filmen innan man läser boken, man hänger med mycket mer. Man förstår scenerna då, vilka kan te se lite konstiga annars. På så sätt att allt som beskrivs kanske man inte har referens ram till att uppfatta.
Men den bör strikt läsas på engelska, eftersom språket är en fascinerade underhållning.
Men jag är glad att man kan LÄSA sig till idiotiska upplevelser och inte själv behöva uppleva det Raoul Duke gör.
För jag vill inte vakna upp med ett Z in karvat i pannan.
thank god for litterature.
Nästa gång: Karina Ericsson Wärn - Underbart
Bengtsson - Röde Orm
Jag har läst Frans G. Bengtssons roman Röde Orm, vilken han själv refererade till som en berättelse.
Bengtsson gillade inte ordet roman, och menade att han avskydde psykologiska avbildningar som inte leder till någon information. Därför kom Röde Orm att ha sin korta, huggna och medvetna stil. I Röde Orm berättas vad som händer, vad de gör och hur folk ser ut. Bengtsson ville skriva "en bra bok, som folk inte ville kasta in i väggen". Han ville inte göra anspråk på några litterära storslagenheter. Han sa sig själv avsky det moderna stilspråket.
Bengtsson var i fullt och mycket en härlig karaktär, som tyvärr dog 1954.
Men Röde Orm är en fantastisk berättelse. Hela boken är ett stort äventyr. Den är indelad i två delar, första delen, Sjöfarare i västerled, utkom 1941 medan andra delen, Hemma och i österled, utkom 1945 Röde Orm utspelar sig under vikingatid, och har sitt hemma säte i Göinge, Sverige.
Vi träffar Röde Orm i hans ungdom. Han är en bortklemad liten rackare, som ofta är sjuk. Hans mamma pysslar om honom lite extra och låter han inte åka med på äventyren hans far och broder gör.
Men en dag invaderas deras by av män från en annan by som stjäl deras får och Röde Orm (vars namn han har fått av sitt röda hår och skägg) kastar sig iväg efter männen. Det slutar med att han blir slav på deras skepp. Männen som tillfånga tar honom är landsmän och ser att Röde Orm passar bäst som stridsman än slav.
Efter att ha drabbats i ett slag med adalusier, förs Röde Orm i fångenskap (förmodligen i Spanien) och får lyda under den muslimska ledaren Almansur. Röde Orm visar sig besitta stor krigsvetenskap och blir under resan belönad med stora rikedomar, bland annat med hans svärd Blåtunga. Dessa rikedomar ställer dock till med problem för Röde Orm.
Han återvänder dock till Skåne och Harald Blåtands hov, där han förälskar sig i Haralds dotter Ylva. Men Röde Orm tvingas fly när hans vapendragare Toke rövar med sig en kvinna, en slav från Harald. Och Röde Orm och Toke tar sig ut på en resa till England, för att vinna stora skatter. Röde Orm låter sig kristnas då han ser att Englands konung är rik och kristen. Enligt Röde Orms logik innebär det, att de som är kristna, har mycket tur. Dock efterlever Röde Orm aldrig riktigt de kristna reglerna och den kristna moralen. Men hans livstrogne vän, blir en munk som följer med honom på alla resor. Harald Blåtand dör och Röde Orm finner Ylva och fraktar hem henne till sitt hem i Göinge. Där bygger han upp en gård och anses som byns hövding. Allting reder sig bra för Röde Orm och han låter i stort sett hela byn kristnas och han bygger en kyrka. En dag dyker hans bror upp, som sedan länge varit borta. Are, hans bror, berättar om den stora skatten han gömde i Konstantinopel. Han tog guld från den bystantiska konungen men blev tvungen att fly och återvänder både som blind och utan tunga till Göinge endast för att berätta om skatten. Röde Orm ger sig ut på resa för att hämta hem skatten. Utan att avslöja hur boken slutar, säger jag endast, att det är den sista resan Orm gör...
Röde Orm är en förträfflig bok, som jag älskade att läsa.
Den påminner om Islands sagorna som jag tjusas över och varenda nerv i hela kroppen pirrar i en när man vänder blad i Röde Orm. Läs den nu, om du som jag, inte redan har gjort det. :)
Nästa gång; Hunther S. Thompson - Fear and Loathing in Las Vegas.
UKON - Block
En förmiddag i höst/vinter dasket hade jag en lektion. En föreläsning om bandspelarens roll i litteraturen. Ett annorlunda ämne och perspektiv på litteraturen.
Men jag upptäckte UKON, vars riktiga namn är Ulf Karl Olov Nilsson. Tydligen en psykolog, som använder cut -up tekniken.
En svensk verision av den tekniken Willam Borroughs använder sig av. Grädden av det hela var att jag fick lära mig att Borroughs använder en teknik i sitt skrivande. (!) Ja, jag kanske är lite bakom flötet.
Men det var en ny upplevelse. Som jag och Leo diskuterade idag. Han pillade sönder mixern för att han var nyfiken på hur den funkade och den gick lite sönder och han sa "Bra start på morgonen, börjar med att ha sönder saker för att jag inte kan låta bli att pilla". Då sa jag, diplomatiska jag, "Men se det såhär, du lärde dig en ny sak genom det, att du började morgonen med en ny kunskap och det är ju positivt." Ja, summan av min utläggning, man lär sig något nytt genom korkade uppenbarelser.
Det står inte särskilt mycket information om Nilsson på nätet, förutom rescentioner och att han är född 1965, typ.
Men Block är en diktsamling utkommen 2005.
Och till viss del förstår man inte ett dugg och man undrar vad människan egentligen tänker med... men ibland förstår man precis allt som står. Vad varenda ord betyder och vilken innebörd de har för dig.
Mitt förnuft hängde sällan med och det var svårt att tillämpa kunskaper inom litteraturen ibland på styckena, men mina känslor och stämningar uppfattade dikterna. Orden var stund dels obegripliga men de sitter kvar.
Eftersom jag gillar Borroughs, förtjusades jag av UKON med, det var just det att jag inte riktigt begrep allting.
Men samtidigt, eftersom jag inte vill läsa något mer av UKON, kan jag inte helt ha blivit betagen av honom.
Kanske är det för att romaner och essäer ligger mig närmare hjärtat än poesin. Som bevis på det har jag ännu inte avslutat en diktsamling av Karin Boye trots att jag började med den för flera veckor sen...
Men UKON var kul och uppfriskande.
Men näst ut blev ändå något som ligger mig varmt om hjärtat, försöken att återupprätta islandsagorna. Frans G. Bengtsson med Röde Orm är näst på tur.
Oscar Wilde - Dorian Grays porträtt
1890 ger en vacker och skandal omsusad man ut sin roman, Dorian Grays porträtt, vilket kom att diskuteras så vilt att Wilde var tvungen att ett år senare skriva en inlaga om att han var fullt medveten om att romanen tycktes vara omoralisk.
Men är den verkligen det?
Inte alls enligt min mening, men det beror väl också på hur vi vill definiera ordet omoralisk.
Jag anser att Dorian Grays porträtt är i allra högsta grad moralisk, om man vill utläsa den som sådan.
Teman skönhet, konst och samhällspolitik är just ämnen som genomsyras och diskuteras i romanen.
Romanen startar med en scen mellan Lord Henry och konstnären Basil. Lord Henry är känd för sin dubbelmoral, cynism och goda konversationer, men han har ett högt ifrågasatt leverende. Lord Henry fascineras av Basils helt extra ordinära tavlor han har gjort på sistone, avbildningar av en yngling vid namn Dorian Gray, som är det vackraste Lord Henry har skådat. Men Basil tvekar inför att berätta om mannen som porträtterar för honom. Basil menar att Dorian Grays påverkan på hans konst är för personlig för att avslöjas och Basils bilder av honom aldrig får visas.
Men mötet mellan Lord Henry och pojken Dorian Gray är oundvikligt.
Och Dorian Gray faller rätt ner i syndens näste och tillgodogör sig Lord Henrys njutningsfulla och egoistiska levnadssätt. Och den dagen han avundsjukt säger till sitt porträtt, som är gjord av Basil, att han önskar att tavlan ska åldras istället för honom, den dagen börjar hans själ att dö. Medan målningen blir allt äldre och fulare med åren, består Dorian Grays ungdom och skönhet.
Vi får följa med i ett överklass England där pilska karlar med pengar har tröttnat på sina kyska och återhållsamma damer och deras futtiga konversationer. Och Dorian Gray inser en dag att han har tröttnat på den världen. Hans eviga ungdom och skönhet gör att vart han än går blir han älskad, vilket gör att han samlar på sig allt mer bestialiska laster.
Romanen kan läsas moraliskt i och med Dorian Grays brottning med sitt eget samvete.
Men vad slåss han emot då?
Om evig skönhet och ungdom är det högsta idealet i våran värld, och han har åstadkommit det, varför är han inte lycklig?
Varför äter hans fysiska skönhet upp hans inre?
Dorian Gray har allt en modern man önskar; skönhet, ungdom, intelligens, pengar, status,inflytande och stort om tycke, men han vistas på platser ingen lycklig människa vill drömma om existerar.
Är romanen omoralisk, som Wilde blev anklagad för, pga att han diskuterar människans sexualdrift, girighet, utseende fixering, konstens skönhet och samhällets ytlighet?
Nej. Jag vill snarare säga att den sätter i gång frågor som är värda att ställas än idag.
Den är bland de bästa böckerna jag någonsin läst och jag kunde knappt lägga i från mig den för att ens gå på toa.
Språket, tankarna, filosofin och personerna. I just love it, Wilde.
(next: UKON - Block)
Hemingway - Afrikas gröna berg
Den 7 december 2008 fick jag en "briljant" ide, att jag skulle läsa hundra böcker på ett år, på grund av att en i min klass under första året under kulturvetenskapen sa att han hade läst hundra böcker och inte skulle jag kunna vara sämre än honom?! Dock läste han mest fantasy, vilket jag inte är så fascinerad av, eftersom Harry Potter inte räknas till fantasy utan håller till i utkanterna av sagans värld. Men, en fråga som jag har (vilket jag glömde och ställa honom, och nu vette gudarna vart han befinner sig, jag vet inte ens om jag minns hans namn) är om han tillgodo räknade sin kurslitteratur inom den begränsningen? Är det i sånt fall fusk? Eftersom året under basblocket på kulturvetenskap innehöll tonvis av litteratur, skönlitteratur som filosofiska texter. Då kommer nästa fråga; får jag tillgodo räkna min kurslitteratur det kommande året? Jag vet inte hur jag ska ställa mig inför det dilemmat... eftersom jag (snart, efter opponeringen) har avslutat litteraturstudierna och (bara) har en termin kvar och läsa svenska språket och den kursen till stora delar endast kommer bestå av grammatikböcker och det läser inte jag på min fritid, men räknas det till BÖCKER? Vad menar jag med 100 böcker då? Endast skönlitteratur? Det är en svår fråga att debattera ....
I alla fall, först ut den 7 december blev Ernest Hemingway - Afrikas gröna berg skriven 1935.
Till Hemingways ,och de som tar del av hans vinst, nackdel, så valde jag nog fel bok att börja med. Jag har ännu inte, hör och häpna, trots min litteraturvetar examen (snart) inte läst Hemingway förut utan bara läst uttdrag, trots att jag har fyra böcker av gubben i bokhyllan. Men det är väl sånt man samlar på? Det ser litterärt ut om inte annat.
Men rätt ut. Afrikas gröna berg kittlade inte mina never.
Romanen utspelar sig i Afrika med Hemingway själv som den ledande aktören. Den är självbiografisk och den är i jag-form. Det är Hemingway som svettas under afrikas sol och smyger i slätterna på jakt efter noshörningar och andra djur, som jag inte har en aning om hur de ser ut. Romanen är ganska ointressant, handlingen tråkar ut mig. Intrigen gäller vem av karlarna som får det största bytet och vem som skjuter snyggast. Kvinnan i romanen får inte ens vara med på jakten. Emellanåt sippras whisky i stora mängder och Hemingway späder på sin egen gloria som den stora starka amerikanen som har all rätt i världen att trampa över infödingarnas marker. Dock finns inget att klanka ner på gällande Hemingways skrivsätt. För även om samtalsämnena i boken inte är så överförfriskande intressanta så är skrivstilen det. Hans rappa, hårda och lite grabbiga stil gör det kul att läsa. Människorna blir intressanta ovasett om personbeskrivningarna är fattiga. Men det är ju inget nytt kommet från mig, utan om hans innovativa språkstil kan du läsa i vilken litteratur handbok som helst.
Men det är ju inte för inte som vi gillar Hemingway, men ibland tror jag att det är han som person som är mer intressant. Och definitivt hans umgängeskrets. Ezra Pound och Gertrude Stein. Jag avundar hans umgänge.
Men har inte Hemingway en charm i sin maskulina, lite smått amerikanska dubbelmoraln ändå?
Mjo. Men frågan lämnas för nuvarande och väntar tills näsa bok av Hemingway avläses.
Näst ut i granskningen blev Oscar Wilde - Dorian Greys porträtt.
I alla fall, först ut den 7 december blev Ernest Hemingway - Afrikas gröna berg skriven 1935.
Till Hemingways ,och de som tar del av hans vinst, nackdel, så valde jag nog fel bok att börja med. Jag har ännu inte, hör och häpna, trots min litteraturvetar examen (snart) inte läst Hemingway förut utan bara läst uttdrag, trots att jag har fyra böcker av gubben i bokhyllan. Men det är väl sånt man samlar på? Det ser litterärt ut om inte annat.
Men rätt ut. Afrikas gröna berg kittlade inte mina never.
Romanen utspelar sig i Afrika med Hemingway själv som den ledande aktören. Den är självbiografisk och den är i jag-form. Det är Hemingway som svettas under afrikas sol och smyger i slätterna på jakt efter noshörningar och andra djur, som jag inte har en aning om hur de ser ut. Romanen är ganska ointressant, handlingen tråkar ut mig. Intrigen gäller vem av karlarna som får det största bytet och vem som skjuter snyggast. Kvinnan i romanen får inte ens vara med på jakten. Emellanåt sippras whisky i stora mängder och Hemingway späder på sin egen gloria som den stora starka amerikanen som har all rätt i världen att trampa över infödingarnas marker. Dock finns inget att klanka ner på gällande Hemingways skrivsätt. För även om samtalsämnena i boken inte är så överförfriskande intressanta så är skrivstilen det. Hans rappa, hårda och lite grabbiga stil gör det kul att läsa. Människorna blir intressanta ovasett om personbeskrivningarna är fattiga. Men det är ju inget nytt kommet från mig, utan om hans innovativa språkstil kan du läsa i vilken litteratur handbok som helst.
Men det är ju inte för inte som vi gillar Hemingway, men ibland tror jag att det är han som person som är mer intressant. Och definitivt hans umgängeskrets. Ezra Pound och Gertrude Stein. Jag avundar hans umgänge.
Men har inte Hemingway en charm i sin maskulina, lite smått amerikanska dubbelmoraln ändå?
Mjo. Men frågan lämnas för nuvarande och väntar tills näsa bok av Hemingway avläses.
Näst ut i granskningen blev Oscar Wilde - Dorian Greys porträtt.
