Thompson - Fear and Loathing in Las Vegas
Till mamma:
Jag är lite korkad, att läsa är roligt! :)
Och näst ut var som sagt Thompson.
Vill man hålla sin hjärna i behåll och inte följa med i en sjuk tripp bak till 1960-70- talet, bör du icke läsa denna bok. Fear and Loathing in Las Vegas.
Sagan om min fascination för Thompson började med filmen, vars titel är lika med boken.
Johnny Depp i huvudrollen, Benicio Del Toro som hans sidekick, Dr Gonzo.
Allting är flum, man blir dum, det är knark och den är sjuk, en galen värld.
Det är det som är fascinerande med litteratur. Att det just får vara flummigt och ologiskt.
Att man får ta del av andra världar som aldrig någonsin skulle korsa din värld. Och tacka Gud för det. För jag vill inte leva i Thompsons värld.
Fear and Loathing kom 1971 och är en sann utsaga från Thompsons egna liv. Hunter Stockton Thompson, var en amerikansk journalist född 1937 och begick självmord 2005. Han är även upphovsmannen till Gonzojournalistiken, vilket går ut på att det är en subjektiv synvinkel på objektet som författaren/journalisten skriver om. Journalisten bör söka efter sanningen genom sin subjektivitet och lämnar därmed den traditionella yrkan på objektivitet bakom sig. Inom gonzojournalisten söker man efter kärnan i skrivandet, efter känslan upplevelsen väcker.
Och Thompson går in för sitt projekt. Han kallar sig själv för Raoul Duke och får i uppdrag att bevaka ett motorcykel race i Las Vegas, Mint 4000. Medan Raoul Duke får samtalet om tävlingen konsulterar han med sin advokat, som går under namnet Dr Gonzo, men är egentligen Thompsons vän, Oscar Zeta Acosta, som tillika är advokat och författare.
Men under turen bestämmer sig dem för att de inte bara vill skriva om tävlingen, utan bör utforska den amerikanska drömmen. Vad är det alla amerikaner drömmer om? Vem vet, det får vi inte reda på.
Men läser man mellan raderna verkar det vara, berömmelse, pengar och status. Men Raoul Duke tycker sig finna sin amerikanska dröm i meskalinet när han badar med den amerikanska flagga. Och Dr Gonzo finner den i sitt LSD i badkaret lyssnades till "White Rabbit". Men Raoul Duke bevakar dock mc-racet även fast han mest spenderar tid på klubben Circus Circus och poliskonventet, där de upplyses om drogernas negativa effekter. (!)
Jag älskar både boken och filmen. Men det finns olikheter i dem. Läs boken först, annars blir man besviken på den. För filmen lägger in scener som inte finns i boken. Men samtidigt är det en fördel att se filmen innan man läser boken, man hänger med mycket mer. Man förstår scenerna då, vilka kan te se lite konstiga annars. På så sätt att allt som beskrivs kanske man inte har referens ram till att uppfatta.
Men den bör strikt läsas på engelska, eftersom språket är en fascinerade underhållning.
Men jag är glad att man kan LÄSA sig till idiotiska upplevelser och inte själv behöva uppleva det Raoul Duke gör.
För jag vill inte vakna upp med ett Z in karvat i pannan.
thank god for litterature.
Nästa gång: Karina Ericsson Wärn - Underbart
Jag är lite korkad, att läsa är roligt! :)
Och näst ut var som sagt Thompson.
Vill man hålla sin hjärna i behåll och inte följa med i en sjuk tripp bak till 1960-70- talet, bör du icke läsa denna bok. Fear and Loathing in Las Vegas.
Sagan om min fascination för Thompson började med filmen, vars titel är lika med boken.
Johnny Depp i huvudrollen, Benicio Del Toro som hans sidekick, Dr Gonzo.
Allting är flum, man blir dum, det är knark och den är sjuk, en galen värld.
Det är det som är fascinerande med litteratur. Att det just får vara flummigt och ologiskt.
Att man får ta del av andra världar som aldrig någonsin skulle korsa din värld. Och tacka Gud för det. För jag vill inte leva i Thompsons värld.
Fear and Loathing kom 1971 och är en sann utsaga från Thompsons egna liv. Hunter Stockton Thompson, var en amerikansk journalist född 1937 och begick självmord 2005. Han är även upphovsmannen till Gonzojournalistiken, vilket går ut på att det är en subjektiv synvinkel på objektet som författaren/journalisten skriver om. Journalisten bör söka efter sanningen genom sin subjektivitet och lämnar därmed den traditionella yrkan på objektivitet bakom sig. Inom gonzojournalisten söker man efter kärnan i skrivandet, efter känslan upplevelsen väcker.
Och Thompson går in för sitt projekt. Han kallar sig själv för Raoul Duke och får i uppdrag att bevaka ett motorcykel race i Las Vegas, Mint 4000. Medan Raoul Duke får samtalet om tävlingen konsulterar han med sin advokat, som går under namnet Dr Gonzo, men är egentligen Thompsons vän, Oscar Zeta Acosta, som tillika är advokat och författare.
Men under turen bestämmer sig dem för att de inte bara vill skriva om tävlingen, utan bör utforska den amerikanska drömmen. Vad är det alla amerikaner drömmer om? Vem vet, det får vi inte reda på.
Men läser man mellan raderna verkar det vara, berömmelse, pengar och status. Men Raoul Duke tycker sig finna sin amerikanska dröm i meskalinet när han badar med den amerikanska flagga. Och Dr Gonzo finner den i sitt LSD i badkaret lyssnades till "White Rabbit". Men Raoul Duke bevakar dock mc-racet även fast han mest spenderar tid på klubben Circus Circus och poliskonventet, där de upplyses om drogernas negativa effekter. (!)
Jag älskar både boken och filmen. Men det finns olikheter i dem. Läs boken först, annars blir man besviken på den. För filmen lägger in scener som inte finns i boken. Men samtidigt är det en fördel att se filmen innan man läser boken, man hänger med mycket mer. Man förstår scenerna då, vilka kan te se lite konstiga annars. På så sätt att allt som beskrivs kanske man inte har referens ram till att uppfatta.
Men den bör strikt läsas på engelska, eftersom språket är en fascinerade underhållning.
Men jag är glad att man kan LÄSA sig till idiotiska upplevelser och inte själv behöva uppleva det Raoul Duke gör.
För jag vill inte vakna upp med ett Z in karvat i pannan.
thank god for litterature.
Nästa gång: Karina Ericsson Wärn - Underbart
Kommentarer
Trackback
