Lindbom vs Litteratur

Jag skrev sist att jag skulle skriva om Umberto Eco, men jag har ingen lust. Istället tänkte jag skriva om boken som jag nyss läste ut och det är John Irvings bok Cirkusens son från 1994. Om jag blev besviken på den förra Irving boken, Vattenståndet, så har jag nu förlåtit honom. Cirkusens son är en riktigt bra bok, fast inte förens efter 100 sidor, så man måste ha lite tålamod. För i de första 100 sidorna har huvudpersonen i boken Dr Daruwalla mycket monologer med sig själv och även dialoger, och man får inte reda på så mycket. Men när man har läst klart boken, och redan i mitten så inser man vilken kanon inledningen det egentligen var. För vi kastas rätt in i handlingen redan från början och successivt arbetar Irving upp bakgrunder och ens förståelse. Han arbetar med ett associativt skrivande, och jag gillar det mycket. Det blir mycket mer komplicerat och spännande med det associativa berättandet än en rak kronologi som finns i deckare.

Jag kanske skulle berätta lite om handlingen också...
En av huvudpersonerna, är Dr Daruwalla, en indisk man som tillhör överklassen vilket gör att han får en europeisk utbildning, en fru från Wien och så småningom låter han sina barn växa upp i Toronto. Detta bidrar till att han aldrig riktigt känner sig hemma någonstans, alla tror att han är indier, men när han kommer till Indien är han fruktansvärt malplacerad. Cirkusens son utspelar sig till mestadels i Indien där Dr Daruwalla jobbar som ortoped på kliniken för vanställda barn. Och det är egentligen nu som handlingen blir komplicerad. Dr Daruwalla är mycket fascinerad av dvärgar, vilket gör att han kommer i kontakt med cirkusen, vilket i sin tur leder vidare till Indiens "porrklubbar", filmstjärnor, hirjas (transexuella prostituerade), religion, överklass indier, mord etc. Huvudberättelsen är förmodligen morddramat, där två tvillingar blir inblandade (så står det i alla fall på baksidan av boken), men jag tycker inte att det är den egentligen handlingen, utan det handlar snarare om relationer, kärlek, människor, utanförskap och alienation.

Som vanligt finns alla Irving komponenter, som man antingen älskar eller hatar, men man kan inte undgå att bli underhållen.
Det finns;
- förvirrade och excentriska män
- en stor kvinna
- prostituerade
- homosexualitet
- en vulgär kvinna
- dvärgar
- absurda scener och dialoger
- ett brett persongalleri
- en välutvecklad berättarteknik
- romantik
- och ett porträtt av Indien

Vad kan jag mer säga? Förutom att Irving skapar de bästa karaktärerna och de mest absurda historier. :) Och att det blir på ett makabert sätt mycket romantiskt!

Vem är den där Paulo Coelho som jag en gång tyckte var så bra, men har förlorat sin status hos mig..
Jo, en brasiliansk författare som är född 1947 och är en storsäljare och en omdiskuterad kandidat till nobelpriset i litteratur. Om jag inte minns fel så fick han nobelpriset i litteratur för sin bok Alkemisten, trots att de flesta kulturkritiker inte anser han värd det. En gång i tiden tyckte jag att han var värd det, men jag börjar omvärdera mina åsikter. Jag har inte läst Coelho på ca tre år, tills jag nu för några veckor sen läste Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (jag avskyr långa titlar) från 1994 och jag blev mest irriterad!

Det handlar om en ung tjej som lever ett bekvämt och välplanerat liv, men en dag så åker hon och lyssnar på en gammal väns föreläsning, en vän som de senaste tio åren har vigt sitt liv åt den katolska tron. Summan av kardemumman är att de finner tillbaka till varandra, hon blir åter igen religiös och hon inser att man måste följa kärleken och sina drömmar och att livet inte går att planera....

Jag blev fruktansvärt obekväm när jag läste boken för det var för mycket religiositet, för mycket tungomålstalande och halleluja. Boken kändes banal och patetisk. Och dessutom var det inte speciellt bra skrivet.
Hur tusan skulle den boken kunna förändra mitt liv? (vilket många tycker att Coelhos böcker gör)
Jag har dock Häxan från Portobello i bokhyllan och jag ska nog läsa den innan jag tar mitt slutgiltiga beslut om Coelho...


Jag läste även Umberto Eco för första gången, Drottning Leonas mystiska eld, och oj, vad jag blev besviken...

Jag har nu en tid funderat på hur min klasskamrat kunde hinna läsa så mycket och efter mycket funderingar har jag kommit fram till att han måste städa mindre än mig och läsa kortare böcker! Ja, jag tror att det måste vara så, eftersom jag tycker jag både läser mycket och snabbt men verkar inte klara av 100 böcker gränsen...

Hur som haver, så har jag läst Dödgrävarens dotter av Joyce Carol  Oates från 2007, och den svenska utgåvan kom 2008. Den här gången tänkte jag fatta mig kort, eftersom Oates redan är presenterad och de flesta vet vad  jag tycker om henne. Jag kan börja med att säga att Dödgrävarens dotter är i topp med Blonde!! Nu har Oates lyckats igen. Romanen känns välskriven, den har Oates karakteristiken, mystiken och det där härliga engagemanget.
Ena stunden tycker jag att huvudpersonen Rebecka, som föds på båten till Amerika, när hennes familj flyr från nazist Tyskland, är en osympatisk människa och ibland är hon förståelig, fast å andra sidan är hon en mycket hårt utsatt flicka. Hon blir behandlad annorlunda av sin familj från första stund eftersom hon föds enligt USAs gränser och är därmed amerikansk och kan aldrig bli felbehandlad, så som hennes övriga familj kan. Rebecka lär sig engelska snabbt medan hennes familj bryter på tyska. Hennes far är en gravt alkoholiserad dödgrävare som har sin familj i ett hårt och hotfullt järngrepp, han ville egentligen strypa Rebecka när hon föddes, men hindrades av den underkuvade och introverta hustrun. Men Rebecka växer upp, och så småningom försvinner hennes naivitet, men först ska hon se sina bröder försvinna, sin pappa ta livet av sig och modern, bli misshandlad av sin första man, föda en son och sedan förvandlas  till den vackra, men hårda amerikanska kvinnodrömmen i form av Hazel Jones.

I min lilla pocket utgåva har jag skrivit att jag finner att Oates skapar ett komplext kvinnoporträtt. Det är en bra bild av en outbildad, naiv och vacker kvinna som företräder 1950-talets fixering av den amerikanska kvinnan. Kvinnan som män älskar att visa upp men inte att gifta sig med, eftersom de kvinnorna bär på en skam... Men Rebecka är en kvinna med djup, bubblande hat och ett begär av att vara stark.

"När en kvinna öppnar sin kropp för en man, kommer en man att äga den som om den varit hans egen. Så fort en man älskar en på det sättet kommer han att hata en. Så småningom. En man kommer aldrig att förlåta en att han varit svag nog att älska en."

Dödgrävarens dotter får en topplacering på Oates avdelningen i min hylla. :)

Jag har läst Paulo Coelhos Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät...

Jag vill börja med att citera en av mina favoriter, Daniel Sjölin, programledaren för Babel, som sa i den senaste utgåvan av Vi läser, att det bästa med historien är att den sorterar bort den dåliga litteraturen och låter den bra finnas kvar. Jag kan bara hålla med! Jag försöker gång på gång läsa nya författare, debutanter och likaså moderna etablerade författare, men det brukar bara sluta med att jag blir ledsen, förutom när det gäller författare som Joyce Carol Oates och John Irving. Men den här gången försökte jag ännu en gång läsa lite modern litteratur, för man kan hitta en skatt, som den dagen då jag fann Jan Sigurd.

 

Jag börjar med Maria Sveland, född 1974 och är en svensk författare och journalist. Hennes bok Bitterfittan från 2007, var faktiskt i runda slängor bra. Det låter fruktansvärt hemskt att jag blev förvånad! Men de som känner mig vet nog att jag också hyser en stor skepticism mot starkt extrem feministiska genus teorier och det var vad jag förväntade mig av Sveland. Dock fick jag mig en chock!

 

Det handlade om en helt vanlig kvinna (i dagens mått mätt och i Sverige), som lever med sin man och har precis fått barn, men har även ett kravfyllt yrke som hon vill lyckas med. Sara upptäcker att hon för varje dag blir allt mer bitter, hon blir en bitterfitta. Hon känner att hon är inlåst i familjebojorna och de patriarkala samhällstrukturerna. Varför är det kvinnan som måste få dåligt samvete när hon måste resa ifrån barnen, varför får inte männen det? Och är man verkligen en riktigt bra mor om man inte tycker att det är en fröjd att vakna en gång i timmen för att trösta sitt barn? Är man en dålig mor om man åker bort på semester i en vecka själv, för att få vila upp sig och bli en glad människa medan ens man är hemma med barnet? Tydligen är man det, upptäcker Sara av omgivningen, fast hon själv egentligen inte riktigt förstår varför. För det visar sig att när hon kommer hem från semester att hon inte bara räddat sin egen själ från depressionen, utan hon har räddat sitt äktenskap, och var finns då det negativa för barnet?

 

Rent innehållsmässigt tycker jag att det är en riktigt bra bok. Jag upptäcker att jag själv ibland är en riktig bitterfitta, eftersom jag många gånger mummlar över allt som män och andra kvinnor kommer undan med, men inte jag! Men tyvärr, ingen stilist. Fast det är inte viktigt i detta sammanhang, faktiskt. Det finns så mycket laddat i meningarna att det inte behövs. Å andra sidan har ju jag alltid hävdat att innehållet är viktigare än språket och jag gör det nu med!

"Om jag någonsin får en dotter hoppas jag att hon inte blir söt." [...] "Är du inte fullt så söt finns det en chans att du klarar dig genom att odla någon annan talang. Till exempel genom att vara duktig i skolan. Att vara fjorton och söt i kombination med ett omättligt bekräftelsebehov var förödande.” 

Teman som skuld och skam intresserar mig mycket, så jag anser att boken är en liten pärla, men inte en stor pärla, för det är Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe, Blonde, det är en riktigt pärla inom skuld och skam. För vilken kvinnan förstår skuld, skam och förnedring bättre än förebilden för den amerikanska drömmen?

 

Och jag svävar ut.

 

 

För att återkomma till de där lite sämre moderna författarna, så är Diana Gabaldon det.

Urs. Jag läste inte ens klart den! Och jag läser alltid klart böcker, även fast jag inte gillar dem. Det är ytterligare en av mina maniska egenskaper som har att göra med skulden som bov. Fast när jag hade läst 194 sidor, för att vara precis, i Snö och aska, av 1300 (!!!) och inte ett skit hade egentligen hänt men jag kunde i stort sett räkna ut vad som skulle hända, och jag var inte road bestämde jag mig för att sluta. För min efterföljande värld som någon gång bemödar sig med att öppna alla böcker som jag har, (jag hoppas), så har jag på första sidan skrivit, att efter 194 sidor kan jag ana mig till berättelsens följd och det känns som en ensam kvinnas våta dröm. Den är inte värd att läsa. Det finns bättre saker som väntar, till exempel disken.

Och för att förstöra det ännu mera, så att ni inte läser den, huvudpersonerna dör! Jag läste sista sidan också. Men om ni är en sådan som måste läsa det som ingen annan vill läsa, kan jag säga att det handlar om en fräsch och läcker kvinna från 1900-talet som är extremt talangfylld läkare som reser i tiden till 1700-talets Amerika och träffar en  rödskäggig, brusig skotte, som är en riktig karlakarl, maskerar sin rädsla, tål mycket smärta, är otroligt smart och avgudar denna kvinna som han är gift med. Och de har sex hela tiden! Jag både skäms och blir generad när jag läser det. Både för min egen skull och för Gabaldons! Jag tror att de ska gå ut i krig, förmodligen det amerikanska inbördeskriget, och Claire, (den modiga doktorn) vet ju så klart vad som kommer ske och nu ska hon rädda indianerna osv osv. .... SNARK!

Det var som att läsa (se) en dåliga amerikansk film, där alla är snygga, trevliga och amerikanska!!

Om du har mycket tid, uppskattar dåliga filmer och gillar inte att tänka, läs Snö och aska, speciellt om du råkade gilla Da vinci koden.... inget ont sagt, bara mina personliga och högst subjektiva åsikter!! ^^

 

Jag har också läst mer av Oates, Dödgrävarens dotter.

Jag har tidigare varit inne på vem Sven Delblanc är (var) och tänker därför skippa den delen den här gången.
Den här gången har jag läst Moria land från 1987.
På första sidan ser jag att jag har skrivit att Moria land är en blandning av Boyes Kallocain och Kafkas desillusion och utsatthet. Och längst bak i boken har jag skrivit, drömmen om en annan identitet, stärker viljan att finnas.
Sedan kan man ju fråga sig vad tusan jag menade med det där?

Moria land behandlar ett framtida Sverige, många långa år fram i tiden, där medborgarna har blivit underkuvad staten, ala fascist Italien och nazist Tyskland. Det råder svält och död. Och huvudpersonen är en äldre herre på sina sista år som skriver brev till sin förlorade son. Sonen har gått in i en motståndsgrupp och ligger i Norrlands kalla skogar någonstans och planerar uppror mot staten. Huvudpersonen som förblir namnlös i boken planerar själv en hämndaktion men drabbas konstant av sin egna feghet och ålderdom.

Man tror efter halva boken att man vet vart detta ska bärga sig av, man har läst det förut, sett det förut på film och dylikt. Men så kommer slutet och det får en twist. Det blir obehagligt och man inser hur sjuk huvudpersonen egentligen är.

"[...] förmodligen är det flyktningar från spärrzonen i norr som har sökt sig hit, i någon naiv tro på vår nominella självständighet i söder. Vi vill inte ta emot dem, ockupationsmakten i norr vill inte ha dem tillbaka, av försörjningsskäl, de är icke- personer, ingenstans bokförda, oansvariga, fredlösa. De får sin bärgning av underbetalt svartarbete, småstölder, prostitution, detta folk som finns men ändå inte finns."

Detta är ett utdrag ur boken som just symboliserar handlingen. Man kan fråga sig om det kommer att bli såhär? Har vi 22 år senare samma syn på framtiden som Sven Delblanc? Jag känner dock att Moria land  faller lite platt. Idag känns det som ett gammalt och tråkigt koncept. Och tyvärr mattas min fascination för Delblanc lite av. Det är ingen dålig bok! Den är välskriven, välplanerad, bra strukturerad, många intertextuella kopplingar som fördjupar handlingen och komplexiteten. Trots det, fungerar det inte riktigt på mig!

Men visst finns det stycken även här som fascinerar mig och får min hjärna att spinna, så som;
"Människans behov av underkastelse är kanske lika starkt som det behov av frihet jag drömmer om"
Och min hjärna börjar smått röra sig kring frågorna, att om underkastelse inte fanns, kan vi då förnimma friheten? Genererar friheten i sin tur underkastelse?

"Ett hat mot kärlek och skönhet, som åberopade förvända begrepp om jämlikhet och rättvisa."

 

Nästa söndag: Maria Sveland – Bitterfitta

 

(och hur jag än söker kan jag inte ta reda på vad Moria land är, är det en referens till Bibeln eller dylikt? Någon som vet?)

Salman Rushdie är en indisk - brittisk författare som är född1947 i Bombay men lever nu i USA.
Rushdie är mest uppmärksammad för sin bok Satans verserna, vilket förargade några muslimer. Jag har inte läst den och är inte insatt i fenomenet, därför lämnar vi den därhän. Jag har däremot läst Marken under hennes fötter, som är utgiven 1999. Orsaken till att jag har läst en mindre känd bok av Rushdie istället för Satans verserna är för att jag som många förmodligen vet, älskar att handla mina böcker på Myrorna och då vet man aldrig vad man får och en dag hittade jag Marken under hennes fötter och bestämde mig för att läsa den.
Och jag hade stora förhoppningar! Just på grund av hans omtalade kontrovers med muslimerna och min förhoppning att den skulle beröra indisk filosofi, för just nu kittlar indisk filosofi mig något så fruktansvärt.
Men jag blev besviken faktiskt. Marken under hennes fötter är inte så bra.



Det handlar om en ung kille, Ray, som växer upp i Bombay och utbildar sig till fotograf, men ända sedan han var barn hade han haft en stark förälskelse till en tjej, sedan tillika kvinna, som är uppnålig för honom, utan hon blir ödebestämd åt en av hans vänner Ormus Cama.  Ormus och den unga kvinnan Vina Aspara är dömda till en evig kärlek redan från första ögonkastet. Både Ormus och Vina är födda med en sångbegåvning utan dess like och Marken under hennes fötter handlar om hur de genom musiken ska närma sina öden, om en återfödelse genom varandra. Och vi får följa med i deras karriär, från botten i Bombay till New York, och hela tiden finns Ray på sidan om och vaktar och iaktar. Och han får endast Vina i hemlighet. Men allas uppgång, leder till deras gemensamma fall, där besattheten hos de själva leder dem till fördärvet.

Romanen är fylld av en amerikaniserande indisk mysticism som jag inte gillar. Men det finns delar, stycken, meningar och ord som fascinerar mig. Så som:

"Livet finns på andra håll. Korsa gränser. Flyg bort."
"Förnuftet och fantasin, ljust och ljuset, har ingen fredlig samexistens. Vart och ett för sig eller tillsammans kan de blända en. En del människor ser bra i mörkret.
"Metamorfosen [...] är vad som ersätter vårt behov av det gudomliga" 

Men helheten i boken imponerar mig inte så värst. Dock fascineras jag av den textuella bindning, genom en associativ bindning fångar Rushdie ihop historien. I många fall blir det förvirrande och fragmentariskt. Men jag gillar det fragmentariska. Det filosoferande och poetiska inom berättelsen. Utan de små glimtarna av insikt, mystik, vackra ord och den associativa bindning, hade det varit en torftig historia. En klassisk kärlekshistoria om två människor som kämpar för att vara tillsammans men har inre hinder, och den tredje som tittar på. Och någon form av en indisk version av den amerikanska drömmen gestaltas. Drömmen om den eviga berömmelsen som självklart leder till plattfall.

Om Satans verserna är som Marken under hennes fötter har jag nog gjort min läsning av Salman Rushdie, finns det någon därute som har läst båda och kan berätta om de är lika eller olika varandra? Är det värt att fortsätta med Rushdie eller bör jag gå vidare till en mer "indisk" författare? (Och i mitt tänkande av indisk, vill jag behålla den västerländska romantiska synen på mysticismen, så förstör den inte för mig, såsom Rushdie gjorde!!!)

Nästa bok blir Moria Land av Sven Delblanc.

De som inte känner till Joyce Carol Oates (1938 och amerikans författare) är antingen fruktansvärt ointresserade av litteratur, eller, helt enkelt ointresserad.
Jag har nu läst 12 böcker av Oates och jag kommer inte ihåg alla och jag blandar ihop historierna, personerna, intrigerna, och utseendet på böckerna till och med, trots mitt bildminne!
Då kan man fråga sig, räcker inte 12 böcker? Nej, det gör det inte. Men hon är för snabb! Jag ogillar starkt författare som massproducerar sig själva, vilket hon också gör, men trots det kan jag inte sluta läsa och vad är det då som får mig att fortsätta läsa? Det är precis samma orsak som får mig att sitta upp och tänka på henne mitt i natten, när jag har feber och ska vara i skolan om 8 timmar.

Hon fascinerar mig, och på ett snedvridet sätt identifierar jag mig med henne.
Oates sa en gång i en intervju att: "det finns två sorters människor här i världen. De som anser att livet är en berättighet och de som inte anser det, de jobbar hela livet på att få bli berättigade". Hon själv indikerade på att hon var en av de sist nämnda, och tillika jag. Och dessa två karaktärs skildringar finns konstant närvarande i hennes berättelser. Det är oftast män som porträtteras som de som ser livet som sin egna lekplats, medan kvinnorna arbetar på att få betala för att leva. Och jag känner igen mig i det hon skriver. Jag kan identifiera mig med kvinnorna som känner en skuld över sitt liv, att de inte förtjänar att leva, att livet är någon annans lekplats och man måste få vara berättigad för att vara med.
Oates lyckas alltid med att beskriva utanförskapet, ensamheten och passionen i sina berättelser. Oates är också en stjärna på att fånga det amerikanska livet.

Men för att återgå till den bok jag den här gången har läst så är det Svart flicka/vit flicka från 2007.
Den handlar om Genna som är en vit överklass flicka som börjar på ett collage som är grundat av hennes farfäder. Fast Genna kommer från en vänsterradikal familj så hon lär sig att skämmas över sitt ursprung och förnekar sina rikedomar, och året är 1974 och Watergateskandalen härjar i USA. Genna får dela rum med en svart underklass flicka Minette, som kommer från en djup fundamentalistisk kristen familj. Under romanens gång försöker Genna bli vän med denna mycket märkliga och inåtvända Minette, för att på något sätt råda bot för sin bakgrund. Men Minette vägrar att bli vän med någon och hon bär runt på ett starkt och mörkt men ändå tystlåtet förakt för allt och alla och Genna tar på sig skulden för hatet som riktar sig mot Minette. Svart flicka/vit flicka är till ytan en skildring av de rasistiska förhållandena i USA, men Oates visar mer på ett komplext psykologiskt problem, om kvinnor som försöker bota andras förakt.
Och går det att göra? Nej, det finns ingen utväg i Oates roman.

Likt alla de andra Oates romanerna, fullkomligt älskar jag personbeskrivningarna! Personerna i böckerna blir så levande och intima. Men det är tyvärr inte en av de böcker av henne som toppar min lista. Mina favoriter är och förblir Blonde och Den tatuerade flickan.  Så vad blir min uppmaning och min slutsats? Jo, är man en Oates älskare, bör man läsa allt, och vill man introducera Oates i sitt liv är Svart flicka/ vit flicka en bra bok, och vill man ha en extremt spännande handling, bör man kanske välja någon annan roman av henne.

Nog sagt om Oates för den här gången.
Nästa blir Marken under hennes fötter av Salman Rushide.

Den semantiska betydelsen för maffia är: ursprungligen en siciliansk kriminell organisation, numer också i betydelsen klickvälde eller nedsättande om fraktion inom en organisation

Klickvälde? Nedsättande om fraktion inom en organisation? VA?
Klickvälde är en sammanslutning som utför ett välde. Jag undrar om Wierup och Larsson tänkte på betydelsen när de döpte boken till Svensk maffia...

Eller kanske de tänkte som vi (JAG) andra i allmänhet tänker på maffia: på kriminella män, helst i Armani kostym, respekt fullhet, mycket pengar, familjefäder, och lite sådär allmänt gåtfulla och fascinerande...  Men det går inte ihop med det jag fick lära mig vad en maffia är, så förmodligen har jag kollat för mycket på Gudfadern. Wierup och Larsson framställer snarare den svenska maffian som antingen motorcyckelåkande-drägg, arga - pojkar, eller invandrare som har pga olika orsaker svårt att ta sig in i det svenska samhället, eller män som helt enkelt inte har någon lust att arbeta, men, män som man inte vill bråka med. Men även fruktansvärt smarta, företagsamma män (för vad är kvinnornas roll? Kan kvinnor inte vara kriminella? Finns det en kvinnlig svensk maffia?), hotfulla och energiska män. Jag fick lära mig att en maffia är inte bara män i kostym som tvättar pengar i ett avlägset land, utan det verkar snarare som att ledarna för de organiserade kriminella verksamheterna bedriver företag, fast med egna lagar. 

Efter att jag hade läst boken satt jag tyst ett tag, för jag fick inte riktigt ihop det. Fungerar det såhär i Sverige? Är jag så fruktansvärt blind att jag inte har sett det? Fast jag har varit på mc-klubbar, i många motorsammanhang, bott i en invandrartät förort och träffat arga pojkar. Och då kom jag precis fram till att boken har tjänat sitt syfte!! Svensk maffia från 2007 som är en dokumentär skriven av två journalister, har väl i syfte att upplysa just oss andra icke - stor kriminella (för finns det en enda människa som inte har gjort något som är lite förbjudet? Kan du säga att du inte ens har gått mot en "röd -gubbe"?) medborgare vars mest kriminella handling har bestått i att sno en bok från skolbiblioteket (min egen preferens om det inte framgår), om den brottslighet som finns omkring oss.

Det som jag fann som bäst i boken var just att språket var så ovanligt korrekt för att vara journalister. För en fråga kära journalister, läste ni inte svenska på er utbildning? Framställningen av de kriminella gängen, som går under namnen:

• Hells Angels
• Bandidos MC
• Brödraskapet Wolfpack
• Original Gangsters (OG)
• Naserligan
• Jugoslaverna (i den form de förekommer som etniskt orienterad brottsorganisation)
• Uppsalamaffian 

är just objektiv och konkret. Det finns inga subjektiva åsikter, eller starka värdeladdningar kring gängens handlingar, utan de beskrivs efter den informationen som de har fått fram. Journalistiken ska enligt mig, just vara objektiv och endast belysa samhällsfenomenen som finns i samhället och sedan låta den enskilda individen bilda sin egen uppfattning.
För jag vill inte veta om Wierup eller Larsson tycker att dessa personer begår rätt eller fel handlingar, det vill jag själv avgöra. Det jag däremot vill veta är fakta och information så jag kan ta ställning. Och det kan man i Svensk maffia, sedan om informationen eller framställningen är verklighetstrogen eller sann, det kan inte jag avgöra, för som sagt, jag visste inte ens om att det fanns en maffia i Sverige. Men det kanske beror på att jag är en kvinna, dotter och syster... och vad jag har märkt får vi inte alltid ta del av vad våra pojkvänner, pappor, bröder, morbröder, killkompisar, osv pysslar med när de är ute...

Även fast jag finner Svensk maffia vara en mycket bra dokumentär, får marknaden inte överproducera detta fenomen!
Men vilken människa gillar egentligen inte de tabulagda ämnena, våld, sex, droger och kriminalitet?
Människor är konstiga, det är en allmän vedertagen sanning banne mig.


Nästa inlägg ska dediceras till en av världens bästa författare: Joyce Carol Oates

Mitt liv är kaosartat, därför har jag inte skrivit på ett längre tag. Men jag finns kvar och jag har läst, men kanske mindre och saktare. Ibland undrar jag om jag kommer att nå mitt mål? Men det är klart, blir jag arbetslös (knock on wood) ja, då har man ju tid....

Jag är trött och jag är sliten. Jag bor i Norrköping (och fullkomligt älskar staden) och har packat ner alla mina böcker.
Men för att de (mamma) som läser inte ska tro att jag inte klarar av mitt mål, så ska jag ge en liten update på vad jag har läst, då inklusive skolböckerna denna termin... men de kommer jag inte skriva om, för jävla, så tråkig får inte ens jag bli
^^

Peace, love and understanding!

De privata...

Svensk maffia - Lasse Wierup & Matti Larsson
Svart flicka/vit flicka - Joyce Carol Oates
Marken under hennes fötter - Salman Rushdie
Moria Land - Sven Delblanc
Bitterfitta - Maria Sveland


Skolan...

Svenska skrivregler
Textens hantverk - Inger Lindstedt
Att analysera text - Lars Melin och Sven Lange
Språk i text - Birger Liljestrand
Funktionell svensk grammatik - Maria Bolander
Språk i fokus - Elisabeth Ahlsen & Jens Allwood
Konsten att tala och skriva - Siv Strömqvist
Språksociologi - Jan Einarsson
Textvård - Olle Josephson
Stilstudier - Olle Josephson
+ 6 kompendier...


Så jag är inte helt ute ur leken ^^

På senare tid har jag märkt att det är svårt att tillfredsställa mig, litteraturmässigt. Har litteraturen blivit sämre, eller har jag blivit mer kräsen?

Men någon som håller måttet, och har gjort det sedan 1922 är Karin Boye. Den kvinnan vi svenskar får möta i skolan. Hoppas jag i alla fall!! Men dagens skolundervisning kan man ju diskutera, förmodligen läser man väl inte Boye längre. Det som dock är lite trist med Boye, eller inte hon a persona, utan forskningen kring henne. Det som ofta lyfts fram är hennes homosexualitet och självmord. Ok. Kvinnan levde i en svår tid, men visst måste hon ha åstadkommit mer än att ha vågat leva med sin älskade och passerat till andra sidan med flit? Forskningen blir ensidig.
Varför inte lyfta fram hennes intellekt och skrivkunnighet? Hennes engagemang i politiken etc. Fast åt andra sidan kan jag ägna min energi åt att forska om henne istället för att kritisera forskningen.
Som veckans citat i almanackan sa: "Det finns de som går först och bereder väg, och de som kommer sen och kritiserar".

Men jag har läst Kallocain från 1940 och den beskrivs som en dagboksroman, science fiction och dyspoti. Alltså, hon beskriver ett samhälle som är starkt kontrollerad av staten, där individen aldrig är fri, utan individen tjänar staten och staten skyddar.
Ja, hon var inspirerad av sina resor från Tyskland och Sovjetunionen.



Kallocain är ett sanningsmedel, ett gift som tvingar människor att säga sanningen. Medlet är framtaget av forskaren Kall, som i sin tur är en god medborgare och tjänar staten. Men så småningom inser Kall att hans medel kanske skapar känslor, stämningar och situationer som inte leder till statens bästa och han omvärderar sin tro på staten.

I romanen existerar olika städer, så som Kemistaden och i den lever människan endast för samhällsnyttan. Individer existerar inte! Och på grund av krig med Universalstaten, har Världsstaten, där Kall, lever tvingat ner sitt folk i celler under jorden. Världsstaten kontrollerar sina medborgare med avlyssningsmaterial och stränga protokoll, allt för att förebreda de för krig. Det finns bland annat tider och tillfällen där man ska kunna träffa en partner som samhället har godkänt, och som tillika ska främja staten. Kärleksäktenskapet behöver inte existera, eftersom människan och dens barn inte tillhör familjer utan staten och krigsberedskapen! 

Låter det lite små creepy? Det är vad det också är. Kallocain är suverän! Ett mästerverk som bör leva kvar i våra bokhyllor och säljas i nyutgåvor, för sådan här litteratur, den kommer sällan idag!

Boye är lysande på att antyda, inferera, mystifiera och politisera. (Ja, lustiga ord är roliga. )

Vilken författare, vilken bok, vilken kvinna! Den får fem stjärnor! *****

Och så har jag också läst Svensk maffia av Lasse Wierup och Matti Larsson.

John Irving har skrivit, om inte den bästa, så bland de bästa, bok/böcker jag har läst.
Min debut på Irving var Tills jag finner dig...  En roman som är både så absurd och knasig, att den blir romantisk!
Fascinerande! Sedan dess var jag fast, Irving och jag. Jag läste Hotell New Hapshire, och den var fantastisk! Han har också skrivit Ciderhusreglerna, men jag klarade inte av att läsa den, abort scenerna är för noggrant beskrivna. Jag lade den i frysen, och läste den aldrig mer. Men med tanke på hur bra filmen är, borde jag ta mig igenom den.
Men. Vattenståndet, skriven 1972, utkommen till Sverige 1981, är tydligen hans andra roman.
Den gjorde mig besviken. Mycket. Jag känner mig fortfarande lite tom. Jag hade kanske ännu en gång för höga förväntningar? Den gjorde mig besviken.

Den innehåller Irving-absurditet.
- En man som har problem med sin snopp (det sexuella och perversa verkar vara ett subtema för Irving)
- En man som är totalt hopplös, klarar absolut ingenting, är en "quiter".
- En misslyckad intellektuell
- Flera olika damer, som har lustiga kroppar och maner.
- Märkliga scener.
- Horor
- Konstigt folk
- Knark/lustiga tillstånd
- En genomarbetad historia med varierande berättarperspektiv
- Fundering och inlägg
- En metamorfos och rening
- a closer

Den har alla komponenter för att vara en riktig bra Irving-roman, men den faller?
Varför?
Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men hans senare verk är definitivt mer utvecklade med en starkare finess.
Så när det gäller John Irving läsning, börja från rätt håll, eller nöj dig med hans senare verk. 

Efter Irving blev det Kallocain med Karin Boye.

Den mest köpta, lästa och klassiska kärleksromanen genom tiderna?
Jag tror den beskrivs så, Flauberts, Madame Bovary från 1857.
Gustave Flaubert, föddes 1821 och var Frankrikes representant för realismen.
"Han var en banbrytare!", skriver antologier och litteraturvetare från gågna perioder. Flaubert blev åtalad för att ha brutit mot sedligheten och normen med Madame Bovary. Men romanen var modern med sin patetiska kvinna i huvudrollen.
Emma, en "bonddotter", som drömmer om det ljuva romantiska livet i Paris, men hamnar med den gråa och tråkiga karl Bovary. Vad ska en kvinna med drömmar och ideal som inte finns i hennes omgivning göra? Jo, hon drömmer och hon skaffar sig älskare. Ångest. Den traditionella ångesten över att ens liv förspills.
Ja, vad kan jag säga? Emma tar arsenik och dör.

Sedan tar mina ord slut. Madame Bovary berör inte mig. Det känns inte i mitt hjärta. Flaubert lämnar inga spår i mitt liv. "Jaha", tänkte jag när den var slut. "Tur att den inte var längre!" Och detta ska vara den ultimata kärleksromanen, skriven från ett objektivt och realistisk synvinkel, ett modernt genombrott! Jaha, och mer då? Du får fan ge mig mer än så. Madame Bovary är en besvikelse!! Och jag börjar undra om det är något fel på mig? Är jag en mycket kräsen läsare?

I vilket fall som helst, tilltalar inte den älskvärda Madame Bovary mig. Flaubert skymfar realismen och han bör icke titulera sig som Balzacs efterträdare!! Flaubert får inte ens stå i skuggan av Balzacs ryggtavla!!

Flaubert försöker göra ett fascinerande porträtt av en patetisk, tragisk och ensam kvinna. Men han misslyckas i mina ögon. Förlåt alla litteraturvetare (inklusive mig själv) och Flaubert älskare, men jag gillar inte Madame Bovary.

Stel, fantasilös och tom. Den lämnar inte fotavtryck i min själ. Blank. Å andra sidan kanske jag har för höga förväntningar?

I alla fall, summan av kardemumman, jag gillar inte klassiska kärleks berättelser. Jag ogillar starkt, Jane Austen, Richardsson och dess efterföljare. 


Men en något lite bättre bok var i alla fall John Irvings - Vattenståndet, fast han har i och för sig, skrivit så mycket bättre saker... Om de bara kunde sluta massproducera sig själva.

(Själv vill man göra en Kafka ^^)

Visst blir man intresserad och fascinerad av det markanden prisar?
Sådana där böcker som Malou Sivers på efter 10 prisar. "Det här bara måste ni läsa!" "Sådan fascinerande läsning, jag kunde inte lägga ifrån mig boken och blablabla, etcetcetc." Och ännu en gång suckar jag besviken och förbannar de där jävlarna som styr bokmarknaden. Lura mig tametusan inte något mer! Härmed är det slutläst med topplistor.
För det är sällan så bra som de lovar. Jag blir besviken och lite ledsen.

Jag börjar med frågan 1, vad ska man kalla Gregory David Roberts, vad är efternamnet? Jag kommer härmed kalla honom för GDR. 2, är GDR dum i huvudet eller ljuger han? 3. Är det verkligen sant? 4. Sitter han inlåst nu? 5. Påminner han inte lite om han i Harry Potter, den elakas pappa?

Shantaram handlar om en västlänning som rymmer från ett fängelse till att inta den magiska staden Bombay. Han träffar stadens maffia och inleder ett kärleksförhållande till kriminaliteten, slummen, staden, folket etc. Handlingen har ni nog hört talas om och det är intressant. Mycket spännande karaktärer. Jag gillar alltid maffiabossar. Jag gillar artigheten och den kusliga respekten de inger. Jag gillar att läsa boken för att det är underhållande och långt i från mig egna värld. Det är också därför jag ifrågasätter den lite. Kan man leva så? Jag ifrågasätter inte att han lever en sådan dubbelnatur. En människa är både god och ond, och benägen till saker som inte finns i min värld. Men det finns ingen bra förklaring till varför han väljer det livet och han romantiserar allting. Alla människor är så vackra, ödmjuka, men våldsamma men samtidigt coola grabbar. I min värld går inte det ihop. Varför romantisera kriminalitet? Och därmed kommer min åsikt om han är dum i huvudet in. Berättar man om sådant här? Kan en medlem av maffian få slinka ur sig sådana intima detaljer om verksamheten? Får inte det konsekvenser? I hans värld verkar killarna så himla rara, men riktigt så är det väl inte? Verksamheten går väl före individen? Fast jag är inte kriminell (förutom alla stölder av påfyllning av Ikeas drickor, och det har de råd med), så jag kanske inte riktigt vet hur det funkar. Det kanske är ganska mysigt och vara med i maffian? Är det verkligen sant då? GDR säger själv att det till mesta delar är sant, men att personerna är fiktiva. Ja jag vet inte vad jag tycker... Jag tycker det är en trevlig berättelse om det vore en roman. För han belyser det paradoxala med livet, motsägelsefullheten som finns inom människan! Det goda kontra det onda! Men tar också fram Indien, ett land jag vet så lite om. Han skriver bra, fast jag tror att den svenska översättningen var sisådär, man bör kanske läsa den på engelska?

Och efter lite efterforskningar har jag luskat ut att han visste satt i fängelse och avtjänade sitt straff efter Indien.
Men jag betvivlar ändå den där  Gregory David Roberts, men det är en bra roman.
Dock för lång! Så jäkla spännande var det faktiskt inte hela tiden.
Så Malou, sluta ljug för mig!!

Nästa blev också en besvikelse: Flaubert med Madame Bouvary

Oj. Jag har visst varit ganska inaktiv, märker jag.
Men det är inte så att jag har slutat att läsa eller skriva, utan snarare att jag befinner mig i ett tillstånd där jag är så fruktansvärt skoltrött och tillika trött på att skriva och läsa ting på svenska, vilket kräver att jag ska skriva "korrekt grammatik" och vara tydlig. Alla normer och regler står mig upp i halsen... därför har produktionen varit låg. Men, och det är viktig,  vi alla bör lära oss att skriva bra svenska, men just nu är jag trött på akademikers skrivande och att leta fel.



Slottet av Franz Kafka, som gavs ut 1926, efter hans död av en vän till honom, läste jag faktiskt ut den 12 januari i år. Men sen dess har jag bara läst ut tre böcker, vilket är ett dåligt resultat av mig. Men en av de var faktiskt Shantaram, skriven av Gregory David Roberts, som är en riktig jäkla tegelsten, men den pratar jag om sen...

Åter till "min" Kafka! Kafka är en fruktansvärd känd författare och han ville inte ens bli känd. Han skrev på fritiden, och tänkte aldrig ge ut sina verk, utan det gjorde hans vän efter hans död. Men det gör han bara mer intressant! 
Men man kan fråga sig varför Kafka är så fascinerande då?
Jag har ingen aning. Det finns 1000 och åter 1000 Kafka forskare inom litteraturforskningen och jag tillhör inte dem. Jag vet inte hur man ska tolka Kafka. Ansåg Kafka själv att världen var absurd och ogripbar? Är det Kafkas far som står för den dömande kraften i hans verk, som forskarna hävdar? Vem vet?! Allra minst jag.

Men jag kan berätta vad jag gillar hos Kafka, förutom hans fascinerande namn som rullar så roligt på tungan.
Kafka är obegriplig. Det finns ingen logik, inget sammanhang, inget förnuft och inga regler. Det är som det är. Skumt, förvirrade och helt enkelt fantastiskt. Hans roman Slottet, är en stor beskrivning av ett ingenmansland där man inte gör någonting, men man får inte göra någonting, för "de" ser och antecknar dina rörelser. Kanske lite av en "bigbrotheriswatchingyoufeeling". Kafka är så makaber att han gör mig glad. Det är skönt med lite ologik ibland. Man behöver det, att bara få känna in personerna och atmosfärerna och störa sig lite på huvudpersonen K.

Men Kafka kan dock vara lite svår. Hans språk är ingen dans på rosor, eller det kanske är just det det är, fast på taggarna?! I alla fall, så har han galet långa meningar, ibland hela sidor och det kan vara svårt att hänga med i "handlingen".

Men ja, läs Kafka helt enkelt. Gilla det, eller hata det! Men va inte så förbaskat pretentiösa vid läsandet ;)

I dagens tider är det en sjukdom att vara duktig och till synes är det ett västerländskt syndrom.
Är det så det är? Det är i alla fall den uppfattningen jag får när jag slår på tv;n eller läser de nyutkomna böckerna inom psykologi och hälsa. De flesta böcker handlar om att man ska kunna hantera sin stress, sin rädsla och sitt duktighetssyndrom.
Nu tycker jag absolut inte att det är ett dåligt fenomen att självhjälps böcker finns och att det underlättar för en, men ibland känner jag mig nog lite sjukare än vad jag egentligen är eftersom det finns namn och diagnoser för alla slags egenskaper man råkar ha. Jag har läst, sisådär, en tre stycken självhjälps böcker nu och en har varit förnuftig tycker jag, och det är just Perski och Rose´s bok Duktighetsfällan - en överlevnadsbok för prestationsprinsessor som kom ut förra året, alltså 2008. Jag påpekar att förra året var 2008 för min egen skull, jag är ganska dålig på att komma ihåg vilket år det är, åren går ju så fort. Det där var en parentes.

Alexander Perski är psykolog och Joanna Rose är en vetenskapsjournalist, som enligt mig är viktigt att komma ihåg, eftersom Rose bidrar till objektiviteten.
Men för att ta det från början.
Duktighetsfällan är en handbok som ska beskriva ett nytt fenomen som finns idag. Unga kvinnor som innan de är 30 brakar ihop och går sönder. Men varför? Jo, det lider av duktighet. Orsaken till att kvinnor brakar ihop, enligt Perski och Rose är den nya utvecklingen som har skett i dagens samhälle de senaste åren. Det har kommit fler krav på dagens unga kvinnor. Förr, från ca 1950-1970, var det ofta de män som låg på 50+ sidan med stora chefspositioner som led av stress, men idag är det kvinnorna mellan 23-35. Och hur kommer det sig då? Jo i och med kvinnokampen ska kvinnan både råda över en snygg karriär (där orättvisor fortfarande härjar, på grund av könssroller), och de ska sköta en familj felfritt, men man får inte heller glömma att en kvinna ska vara snygg, snäll, vacker, attraktiv, ödmjuk, och alltid där för allt och alla som ber om det. Som toppen på isberget uppfostras tjejer till att vara just "duktiga". Och duktig är man om man har fina betyg, utmärkelser i idrott och liknande ting. Men man bör också vara glad, alert, pigg och social. Och när du lyckas med dessa ting får du positiv feedback, du syns, du får komplimanger och du blir någonting. Du formar dig efter "duktighetskraven". Men detta håller inte i längden. För alla är vi dömda att vara lite smådåliga ibland. Men enligt Perski och Rose skulle det vara svårare i dagens samhälle och acceptera smådåliga människor, för det finns alltid någon annan som kan ta ens plats, därför får man inte vara dålig. (Så kan det alltså bli om man har ett konsumtions och kapitalist samhälle.) Summan av kardemumman, människan får inte längre vara människa, utan ska vara duktig och perfekt.

Sen finns det i boken en massa tips på hur du ska komma ur denna fällan och så vidare. Det är de gamla vanliga tipsen, prata med skogen, vila, umgås med kompisar etc. Nu låter det som om jag skulle vara negativ till dessa tips, men det är inte så. Det är bara så att efter ännu en självhjälps bok förväntade jag mig något nytt. Lösningarna var inte nya, utan det jag tyckte var nytt är att man äntligen uppmärksammade detta fenomen. För boken innehåller också berättelser från olika kvinnor som berättar om sin situation som utbränd och duktig, och det var snarare de som jag tycke var bra. Att äntligen få känna att det inte är mig det är fel på som inte klarar av att vara perfekt, utan det är samhället som är stört som kräver av  mig att jag ska vara perfekt. Så den delen av Duktighetsfällan anser jag var den bra delen där Rose som journalist belyser ett samhällsfenomen utan att värdera det, utan bara pekar på hur det ser ut. För det psykologerna kom med som lösningar ansåg jag inte som lösning på problemen som finns i dagens samhälle. För att prata med skogen och inse att man duger som man är, behöver alla människor, med eller utan duktighetssyndrom. Men man förändrar inte samhällets struktur genom att säga till enskilda personer att de ska vara som de är, när de inte kan vara smådåliga, eftersom de förmodligen förlorar både sitt jobb och sin plats i samhället om de skulle råka vara människa och lite smådålig.

Så egentligen, vad tycker jag om boken?
Mitt omdöme blir nog att jag tycker den var övergripande bra, eftersom de belyste ett fenomen som många tjejer (och killar!) lider av idag. Men jag har alltid pratat med skogen och jag har insett att jag är bra som jag är för jag har slutat att strida mot min natur och accepterat kaoset. Men vad hjälper det om JAG accepterar att jag är lite smådålig och halvkass ibland om inte samhället accepterar det och istället ger jobbet till flickan som ALLTID är duktig. Då blir det ingen förändring. Så hur ska vi göra? Behöver vi fler psykologer och självhjälpsböcker? Eller ska vi ta och göra något åt det västerländska samhället kanske? Ja, jag vet inte, jag borde kanske prata mer med skogen....

Nästa bok blev också en liten funderare: Franz Kafka med Slottet.

Jan Sigurd är en svensk författare som är född 1955 och har skrivit mycket, så som, noveller, romaner, dramatik och sångtexter. Boken som jag har läst är Om konsten att misslyckas, vilket är en novellsamling som är utgiven 2005.
Så det är en relativt ny bok, vilket är ganska annorlunda för att vara jag. Jag har en tendens att läsa äldre litteratur, speciellt äldre svensk litteratur, eftersom det inte är mycket modernt svensk litteratur som jag gillar. Men jag gillar Sigurd.

Om konsten att misslyckas handlar just enligt mig vad titeln antyder. Att det är en slags konst att kunna misslyckas med stil. För alla är vi dömda att någon gång, ja, just misslyckas och det är precis det karaktärerna i novellerna gör gång på gång.
I olika former och på olika sätt misslyckas de. Men de försöker göra det med någon form av stil och karaktärerna gräver inte ned sig när kunskapen om att de har misslyckas uppenbaras, utan det är bara att ta lärdom av sin egna tabbe och göra om saken igen.

Om konsten att misslyckas skildras i en drömmande stil. Man flyter på så som i en dröm. Man får känslan av att sitta och lyssna på någon som berättar anekdoter ur sitt egna liv, det är en mys stämpel över språket. Och man trivs och man gillar att finnas där i Sigurds text. Boken är ca 300-400 sidor lång, men jag tog den på två dagar, för den är lättläst och man vill hela tiden veta mer. För på något vis, finns en själv i texten. Man får en påminnelse om sitt eget misslyckande och man uppmanas att våga misslyckas själv. Att man på något sätt måste leva.

Om konsten att misslyckas, var en mysig liten novellsamling som likväl skulle kunna ha hetat Om konsten att leva.

Nästa gång; Joanne Rose och Alexsander Perski - Duktighetsfällan.

Sven Delblanc var en författare och litteraturvetare som man stötte på i litteraturantologierna när jag läste litteraturvetenskap. Men jag hade aldrig läst något av honom, förens några veckor sedan.
Och vilken överraskning jag fick! Min första tanke var att han skulle vara en sån där pretentiös jävel med tanke på alla litteraturpriser och uppsatser han har fått och gjort. Nästa tanke var att boken jag hade var väldigt ful, så den måste vara tråkig.
Men fy skam för mina fördomar!!!

Sven Delblanc föddes i Kanada 1931men växte upp i Sverige och blev docent vid Uppsala Universitet 1965 och dog tyvärr 1992. Men han hann skriva en hel del.
Prästkappan som jag har läst var hans andra kända roman som gavs ut 1963.

Prästkappan utspelar sig i Tyskland under 1700-talet, vilken huvudpersonen är en bortkommen präst som hellre super och läser än predikar. Prästen har inte riktigt fått grepp om religionen utan istället lever han i sina dagdrömmar och han drömmer konstant efter rikedom, popularitet och ett liv i njutningslystnad.
Men hans riktiga liv ser inte riktigt ut så.

Men en dag är han på middag hos den styrande baronen för hans område och prästen och hans kompis Lång -John (vill jag minnas hans namn, jag har packat ner boken så jag kan inte checka vad han hette), som är stadens jätte, förargar baronen och beger sig ut på vägarna, enligt de själva är de på landsflykt.
Och under denna landsflykt sker det helt galna saker, så som att de blir inhyrda av adelsmän för att spela eremiter. Men jag skulle förstöra hela historien om jag skulle beskriva händelserna.  För Delblancs språk, metaforer, omskrivningar och dialoger är galet roliga. Det var längesedan jag läste någon som kunde skriva en roman fylld med så mycket humor och satir. Karaktärerna i romanen är så välgjorda och löjeväckande att man blir avundsjuk på Delblancs snille.
Jag vill också skriva en sådan roman. Det burleska möter skönheten! Helt underbar!

Men, den kan vara svår att läsa om man har svårt att koncentrera sig eller vill ha en text som flyter på lätt.
Språket kan vara lite svår läst och komplext, men när man har kommit in i det ångrar man sig inte att man fortsatte!
Så skippa dina (mina) fördomar och läs Delblanc, för jag ska skaffa fler böcker av honom i alla fall!

Nästa gång blev det också en ny författare för mig: Jan Sigurd - Om konsten att misslyckas.

...var det väl som det skulle tyckas till om?

Jag har läst lite av Strindberg, så som, Hemsöborna, Ett drömspel, Fadern och några dikter. Jag har läst en hel del om Strindberg i samband med min uppsats om Heidenstam.
Och jag har svårt för Strindbergs bitterhet. Jag vill ställa mig utanför idol dyrkan av Strindberg. Men jag ska också läsa Röda Rummet innan jag slutligen tar avstånd från karl.

Jag förnekar inte att Strindberg i mångt och mycket var en revolutionär. Han gjorde mycket för litteraturen och dramatiken, både inrikes och utrikes. Han är en av de stora grabbarna Sverige kan stoltsera med.
Men jag undrar om det inte finns andra författarskap som ska dela Strindbergs plats på tronen?



Tjänstekvinnans son kanske sammanfattar det jag har svårt för Strindberg, eller jag vet inte. Jag känner mig ambivalent i Strindberg frågan och gällande Tjänstekvinnans son.

Tjänstekvinnans son gavs ut 1886-1909, och den innehåller olika delar av karaktären Johans liv, vilket tillika var Strindberg själv. Tjänstekvinnans son ska vara en självbiografi.

I boken så följs vi med i Johans barndom och under hans studieperiod. Där han kämpar för att bli författare.
Grundtemat som jag uppfattade det var Johans brottning med sin sociala tillhörighet. Hans mor var en enkel tjänstekvinna som gifte sig med hans far som var adlig, det var ett kärleks äktenskap. Men fadern blev utstött i sina sociala kretsar för sitt äktenskap.
Och under Johans hela liv frågar han sig vilken klass han egentligen tillhör? Han känner sig varken hemma hos arbetarna eller hos överklassen, vilket gör att han känner sig ensam och utanför.
Johan beskriver under tidens gång hans känslor av underlägsenhet gällande kvinnor, vänner, samhället och karriären. Trots att han slår igenom med ett drama kan han inte känna sig nöjd med sina framgångar, utan känner sig konstant underlägsen och försvarsinställd. Detta tar sig bittra uttryck i Johans liv.

Och det är nog det jag har svårt med i boken och i resten av Strindbergs författarskap, gällande det jag har läst. !!! Vilket är viktigt att poängtera. Den där bittra, buttra, självömkande, "tycka synd om" mentaliteten funkar inte hos mig. Jag blir arg och vill ge han en örfil och skrika ryck upp dig för fan. Varför kan inte killen nöja sig med att vara medelklass då?
Nej. Det funkar inte för mig. Inte i författarskap, inte i livet. Jag gillar inte bittra människor som självömkar över sig själva när de har hela världen i sin hand och har möjlighet att förändra sina liv.

Jag hoppas att Strindberg har funnit frid nu, var han än må vara.

Nästa bok blir Prästkappan av Sven Delblanc, som var en mycket stor och glad överraskning!

Leo påpekade här om dagen att jag läste bara manliga författare.
Och var hade jag då gjort av genus debatten?
Detta fenomen var absolut inte medvetet från min sida, utan jag har aldrig reflekterat över om jag läser mest manliga eller kvinnliga författare. För mig betyder inte författarens kön så mycket. Är det en bra bok, så är den bra, ovasett kön.
Den åsikten är ganska genomgående för mig gällande genus debatten generellt sätt.
Bland mina favorit författarskap så toppar kvinnorna faktiskt, så som Joyce Carol Oates, Cora Sandel och Agnes von Krusenstjerna.

Men det är ganska intressant ändå att kolla på boken Underbart skriven av Karina Ericsson Wärn, utgiven 2008, ur ett genus perspektiv. Visserligen är inte jag någon given genus teoretiker, utan jag finner det bara intressant att se att Wärn har skrivit om underklädernas historia, de kvinnliga underkläderna. Men då frågar jag mig, varför borde det inte vara en kvinna som skriver om kvinnors underkläder? Det är logiskt, det är kvinnor som använder plaggen och känner till dem bäst. Eller? Varför är det mest män som designar kvinnliga underkläder/kläder? Och varför finns inte männens underkläders historia representerad i Underbart? Är den tråkig, ointressant, obefintlig? Jag vet inte, det hade ju varit ganska intressant att få reda på varför man bytte y-front kalsongerna mot boxer, och vem kom  på den iden? Och vad är egentligen skönast? Nog om det.

Jag tycker att Wärn i vilket fall som helst, oberoende av alla mina dumma frågor, skriver en mycket intressant bok. Speciellt historian gällande underkläderna. Som, när de kom, varför de kom, och hur de såg ut från början. Från stålkorsetten fram till behån formad som koner. Hon visar även på modets roll gällande underkläderna. Som att på 1950-talet kom modet att kvinnan skulle ha stora bröst och smal midja, därmed infördes en behå som man kunde fylla ut med något material, ifall man inte var storbystad från naturen, och en mjuk korsett som inte skulle synas, men dra in midjan. Då i kontrast mot 1920-talets mode där kroppen skulle formas androgynt och underkläderna och kläderna skulle INTE framhäva de kvinnliga formerna.
Är man intresserad av historia och kläder så är det en mycket bra bok. Underbart var en julklapp från min mor och jag gillade den skarpt.

Wärn ger även tips på vilka underkläder som är mest smickrande för just din kropp. Alla kroppsformer och typer av underkläder är med i boken. Det uppskattade jag mycket och jag gillar att bläddra i Underbart, lite då och då.
Det är en nöjsam bok. :)


Och på tal om kvinnor - och män, nästa gång blir det Strindberg med Tjänstekvinnans son.
Min fråga är då; vad tycker vi egentligen om Strindberg?
Inom mig finns det en svårdefinierbar ovilja till honom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag ogillar med hans författarskap.
Jag har en jobbig tanke att man MÅSTE gilla Strindberg, men om man inte gör det, är man ointellektuell, eller intellektuell? ^^

Till mamma:
Jag är lite korkad, att läsa är roligt! :)


Och näst ut var som sagt Thompson.
Vill man hålla sin hjärna i behåll och inte följa med i en sjuk tripp bak till 1960-70- talet, bör du icke läsa denna bok. Fear and Loathing in Las Vegas.
Sagan om min fascination för Thompson började med filmen, vars titel är lika med boken.
Johnny Depp i huvudrollen, Benicio Del Toro som hans sidekick, Dr Gonzo.
Allting är flum, man blir dum, det är knark och den är sjuk, en galen värld.

Det är det som är fascinerande med litteratur. Att det just får vara flummigt och ologiskt.
Att man får ta del av andra världar som aldrig någonsin skulle korsa din värld. Och tacka Gud för det. För jag vill inte leva i Thompsons värld.



Fear and Loathing kom 1971 och är en sann utsaga från Thompsons egna liv. Hunter Stockton Thompson, var en amerikansk journalist född 1937 och begick självmord 2005. Han är även upphovsmannen till Gonzojournalistiken, vilket går ut på att det är en subjektiv synvinkel på objektet som författaren/journalisten skriver om. Journalisten bör söka efter sanningen genom sin subjektivitet och lämnar därmed den traditionella yrkan på objektivitet bakom sig. Inom gonzojournalisten söker man efter kärnan i skrivandet, efter känslan upplevelsen väcker.

Och Thompson går in för sitt projekt. Han kallar sig själv för Raoul Duke och får i uppdrag att bevaka ett motorcykel race i Las Vegas, Mint 4000.  Medan Raoul Duke får samtalet om tävlingen konsulterar han med sin advokat, som går under namnet Dr Gonzo, men är egentligen Thompsons vän, Oscar Zeta Acosta, som tillika är advokat och författare.
Men under turen bestämmer sig dem för att de inte bara vill skriva om tävlingen, utan bör utforska den amerikanska drömmen. Vad är det alla amerikaner drömmer om? Vem vet, det får vi inte reda på.
Men läser man mellan raderna verkar det vara, berömmelse, pengar och status. Men Raoul Duke tycker sig finna sin amerikanska dröm i meskalinet när han badar med den amerikanska flagga. Och Dr Gonzo finner den i sitt LSD i badkaret lyssnades till "White Rabbit". Men Raoul Duke bevakar dock mc-racet även fast han mest spenderar tid på klubben Circus Circus och poliskonventet, där de upplyses om drogernas negativa effekter. (!)

Jag älskar både boken och filmen. Men det finns olikheter i dem. Läs boken först, annars blir man besviken på den. För filmen lägger in scener som inte finns i boken.  Men samtidigt är det en fördel att se filmen innan man läser boken, man hänger med mycket mer. Man förstår scenerna då, vilka kan te se lite konstiga annars. På så sätt att allt som beskrivs kanske man inte har referens ram till att uppfatta.
Men den bör strikt läsas på engelska, eftersom språket är en fascinerade underhållning.

Men jag är glad att man kan LÄSA sig till idiotiska upplevelser och inte själv behöva uppleva det Raoul Duke gör.
För jag vill inte vakna upp med ett Z in karvat i pannan.
thank god for litterature.


Nästa gång: Karina Ericsson Wärn - Underbart