Strindberg - Tjänstekvinnans son
...var det väl som det skulle tyckas till om?
Jag har läst lite av Strindberg, så som, Hemsöborna, Ett drömspel, Fadern och några dikter. Jag har läst en hel del om Strindberg i samband med min uppsats om Heidenstam.
Och jag har svårt för Strindbergs bitterhet. Jag vill ställa mig utanför idol dyrkan av Strindberg. Men jag ska också läsa Röda Rummet innan jag slutligen tar avstånd från karl.
Jag förnekar inte att Strindberg i mångt och mycket var en revolutionär. Han gjorde mycket för litteraturen och dramatiken, både inrikes och utrikes. Han är en av de stora grabbarna Sverige kan stoltsera med.
Men jag undrar om det inte finns andra författarskap som ska dela Strindbergs plats på tronen?
Tjänstekvinnans son kanske sammanfattar det jag har svårt för Strindberg, eller jag vet inte. Jag känner mig ambivalent i Strindberg frågan och gällande Tjänstekvinnans son.
Tjänstekvinnans son gavs ut 1886-1909, och den innehåller olika delar av karaktären Johans liv, vilket tillika var Strindberg själv. Tjänstekvinnans son ska vara en självbiografi.
I boken så följs vi med i Johans barndom och under hans studieperiod. Där han kämpar för att bli författare.
Grundtemat som jag uppfattade det var Johans brottning med sin sociala tillhörighet. Hans mor var en enkel tjänstekvinna som gifte sig med hans far som var adlig, det var ett kärleks äktenskap. Men fadern blev utstött i sina sociala kretsar för sitt äktenskap.
Och under Johans hela liv frågar han sig vilken klass han egentligen tillhör? Han känner sig varken hemma hos arbetarna eller hos överklassen, vilket gör att han känner sig ensam och utanför.
Johan beskriver under tidens gång hans känslor av underlägsenhet gällande kvinnor, vänner, samhället och karriären. Trots att han slår igenom med ett drama kan han inte känna sig nöjd med sina framgångar, utan känner sig konstant underlägsen och försvarsinställd. Detta tar sig bittra uttryck i Johans liv.
Och det är nog det jag har svårt med i boken och i resten av Strindbergs författarskap, gällande det jag har läst. !!! Vilket är viktigt att poängtera. Den där bittra, buttra, självömkande, "tycka synd om" mentaliteten funkar inte hos mig. Jag blir arg och vill ge han en örfil och skrika ryck upp dig för fan. Varför kan inte killen nöja sig med att vara medelklass då?
Nej. Det funkar inte för mig. Inte i författarskap, inte i livet. Jag gillar inte bittra människor som självömkar över sig själva när de har hela världen i sin hand och har möjlighet att förändra sina liv.
Jag hoppas att Strindberg har funnit frid nu, var han än må vara.
Nästa bok blir Prästkappan av Sven Delblanc, som var en mycket stor och glad överraskning!
Jag har läst lite av Strindberg, så som, Hemsöborna, Ett drömspel, Fadern och några dikter. Jag har läst en hel del om Strindberg i samband med min uppsats om Heidenstam.
Och jag har svårt för Strindbergs bitterhet. Jag vill ställa mig utanför idol dyrkan av Strindberg. Men jag ska också läsa Röda Rummet innan jag slutligen tar avstånd från karl.
Jag förnekar inte att Strindberg i mångt och mycket var en revolutionär. Han gjorde mycket för litteraturen och dramatiken, både inrikes och utrikes. Han är en av de stora grabbarna Sverige kan stoltsera med.
Men jag undrar om det inte finns andra författarskap som ska dela Strindbergs plats på tronen?
Tjänstekvinnans son kanske sammanfattar det jag har svårt för Strindberg, eller jag vet inte. Jag känner mig ambivalent i Strindberg frågan och gällande Tjänstekvinnans son.
Tjänstekvinnans son gavs ut 1886-1909, och den innehåller olika delar av karaktären Johans liv, vilket tillika var Strindberg själv. Tjänstekvinnans son ska vara en självbiografi.
I boken så följs vi med i Johans barndom och under hans studieperiod. Där han kämpar för att bli författare.
Grundtemat som jag uppfattade det var Johans brottning med sin sociala tillhörighet. Hans mor var en enkel tjänstekvinna som gifte sig med hans far som var adlig, det var ett kärleks äktenskap. Men fadern blev utstött i sina sociala kretsar för sitt äktenskap.
Och under Johans hela liv frågar han sig vilken klass han egentligen tillhör? Han känner sig varken hemma hos arbetarna eller hos överklassen, vilket gör att han känner sig ensam och utanför.
Johan beskriver under tidens gång hans känslor av underlägsenhet gällande kvinnor, vänner, samhället och karriären. Trots att han slår igenom med ett drama kan han inte känna sig nöjd med sina framgångar, utan känner sig konstant underlägsen och försvarsinställd. Detta tar sig bittra uttryck i Johans liv.
Och det är nog det jag har svårt med i boken och i resten av Strindbergs författarskap, gällande det jag har läst. !!! Vilket är viktigt att poängtera. Den där bittra, buttra, självömkande, "tycka synd om" mentaliteten funkar inte hos mig. Jag blir arg och vill ge han en örfil och skrika ryck upp dig för fan. Varför kan inte killen nöja sig med att vara medelklass då?
Nej. Det funkar inte för mig. Inte i författarskap, inte i livet. Jag gillar inte bittra människor som självömkar över sig själva när de har hela världen i sin hand och har möjlighet att förändra sina liv.
Jag hoppas att Strindberg har funnit frid nu, var han än må vara.
Nästa bok blir Prästkappan av Sven Delblanc, som var en mycket stor och glad överraskning!
Kommentarer
Trackback
