Lindbom vs Litteratur

Den 7 december 2008 fick jag en "briljant" ide, att jag skulle läsa hundra böcker på ett år, på grund av att en i min klass under första året under kulturvetenskapen sa att han hade läst hundra böcker och inte skulle jag kunna vara sämre än honom?! Dock läste han mest fantasy, vilket jag inte är så fascinerad av, eftersom Harry Potter inte räknas till fantasy utan håller till i utkanterna av sagans värld. Men, en fråga som jag har (vilket jag glömde och ställa honom, och nu vette gudarna vart han befinner sig, jag vet inte ens om jag minns hans namn) är om han tillgodo räknade sin kurslitteratur inom den begränsningen? Är det i sånt fall fusk? Eftersom året under basblocket på kulturvetenskap innehöll tonvis av litteratur, skönlitteratur som filosofiska texter. Då kommer nästa fråga; får jag tillgodo räkna min kurslitteratur det kommande året? Jag vet inte hur jag ska ställa mig inför det dilemmat... eftersom jag (snart, efter opponeringen) har avslutat litteraturstudierna och (bara) har en termin kvar och läsa svenska språket och den kursen till stora delar endast kommer bestå av grammatikböcker och det läser inte jag på min fritid, men räknas det till BÖCKER? Vad menar jag med 100 böcker då? Endast skönlitteratur? Det är en svår fråga att debattera ....



I alla fall, först ut den 7 december blev Ernest Hemingway - Afrikas gröna berg skriven 1935.
Till Hemingways ,och de som tar del av hans vinst, nackdel, så valde jag nog fel bok att börja med. Jag har ännu inte, hör och häpna, trots min litteraturvetar examen (snart) inte läst Hemingway förut utan bara läst uttdrag, trots att jag har fyra böcker av gubben i bokhyllan. Men det är väl sånt man samlar på? Det ser litterärt ut om inte annat.
Men rätt ut. Afrikas gröna berg kittlade inte mina never.
Romanen utspelar sig i Afrika med Hemingway själv som den ledande aktören. Den är självbiografisk och den är i jag-form. Det är Hemingway som svettas under afrikas sol och smyger i slätterna på jakt efter noshörningar och andra djur, som jag inte har en aning om hur de ser ut. Romanen är ganska ointressant, handlingen tråkar ut mig. Intrigen gäller vem av karlarna som får det största bytet och vem som skjuter snyggast. Kvinnan i romanen får inte ens vara med på jakten. Emellanåt sippras whisky i stora mängder och Hemingway späder på sin egen gloria som den stora starka amerikanen som har all rätt i världen att trampa över infödingarnas marker. Dock finns inget att klanka ner på gällande Hemingways skrivsätt. För även om samtalsämnena i boken inte är så överförfriskande intressanta så är skrivstilen det. Hans rappa, hårda och lite grabbiga stil gör det kul att läsa. Människorna blir intressanta ovasett om personbeskrivningarna är fattiga. Men det är ju inget nytt kommet från mig, utan om hans innovativa språkstil kan du läsa i vilken litteratur handbok som helst.

Men det är ju inte för inte som vi gillar Hemingway, men ibland tror jag att det är han som person som är mer intressant. Och definitivt hans umgängeskrets. Ezra Pound och Gertrude Stein. Jag avundar hans umgänge.
Men har inte Hemingway en charm i sin maskulina, lite smått amerikanska dubbelmoraln ändå?
Mjo. Men frågan lämnas för nuvarande och väntar tills näsa bok av Hemingway avläses.

Näst ut i granskningen blev Oscar Wilde - Dorian Greys porträtt.