Lindbom vs Litteratur

Vem är den där Paulo Coelho som jag en gång tyckte var så bra, men har förlorat sin status hos mig..
Jo, en brasiliansk författare som är född 1947 och är en storsäljare och en omdiskuterad kandidat till nobelpriset i litteratur. Om jag inte minns fel så fick han nobelpriset i litteratur för sin bok Alkemisten, trots att de flesta kulturkritiker inte anser han värd det. En gång i tiden tyckte jag att han var värd det, men jag börjar omvärdera mina åsikter. Jag har inte läst Coelho på ca tre år, tills jag nu för några veckor sen läste Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät (jag avskyr långa titlar) från 1994 och jag blev mest irriterad!

Det handlar om en ung tjej som lever ett bekvämt och välplanerat liv, men en dag så åker hon och lyssnar på en gammal väns föreläsning, en vän som de senaste tio åren har vigt sitt liv åt den katolska tron. Summan av kardemumman är att de finner tillbaka till varandra, hon blir åter igen religiös och hon inser att man måste följa kärleken och sina drömmar och att livet inte går att planera....

Jag blev fruktansvärt obekväm när jag läste boken för det var för mycket religiositet, för mycket tungomålstalande och halleluja. Boken kändes banal och patetisk. Och dessutom var det inte speciellt bra skrivet.
Hur tusan skulle den boken kunna förändra mitt liv? (vilket många tycker att Coelhos böcker gör)
Jag har dock Häxan från Portobello i bokhyllan och jag ska nog läsa den innan jag tar mitt slutgiltiga beslut om Coelho...


Jag läste även Umberto Eco för första gången, Drottning Leonas mystiska eld, och oj, vad jag blev besviken...

Jag har nu en tid funderat på hur min klasskamrat kunde hinna läsa så mycket och efter mycket funderingar har jag kommit fram till att han måste städa mindre än mig och läsa kortare böcker! Ja, jag tror att det måste vara så, eftersom jag tycker jag både läser mycket och snabbt men verkar inte klara av 100 böcker gränsen...

Hur som haver, så har jag läst Dödgrävarens dotter av Joyce Carol  Oates från 2007, och den svenska utgåvan kom 2008. Den här gången tänkte jag fatta mig kort, eftersom Oates redan är presenterad och de flesta vet vad  jag tycker om henne. Jag kan börja med att säga att Dödgrävarens dotter är i topp med Blonde!! Nu har Oates lyckats igen. Romanen känns välskriven, den har Oates karakteristiken, mystiken och det där härliga engagemanget.
Ena stunden tycker jag att huvudpersonen Rebecka, som föds på båten till Amerika, när hennes familj flyr från nazist Tyskland, är en osympatisk människa och ibland är hon förståelig, fast å andra sidan är hon en mycket hårt utsatt flicka. Hon blir behandlad annorlunda av sin familj från första stund eftersom hon föds enligt USAs gränser och är därmed amerikansk och kan aldrig bli felbehandlad, så som hennes övriga familj kan. Rebecka lär sig engelska snabbt medan hennes familj bryter på tyska. Hennes far är en gravt alkoholiserad dödgrävare som har sin familj i ett hårt och hotfullt järngrepp, han ville egentligen strypa Rebecka när hon föddes, men hindrades av den underkuvade och introverta hustrun. Men Rebecka växer upp, och så småningom försvinner hennes naivitet, men först ska hon se sina bröder försvinna, sin pappa ta livet av sig och modern, bli misshandlad av sin första man, föda en son och sedan förvandlas  till den vackra, men hårda amerikanska kvinnodrömmen i form av Hazel Jones.

I min lilla pocket utgåva har jag skrivit att jag finner att Oates skapar ett komplext kvinnoporträtt. Det är en bra bild av en outbildad, naiv och vacker kvinna som företräder 1950-talets fixering av den amerikanska kvinnan. Kvinnan som män älskar att visa upp men inte att gifta sig med, eftersom de kvinnorna bär på en skam... Men Rebecka är en kvinna med djup, bubblande hat och ett begär av att vara stark.

"När en kvinna öppnar sin kropp för en man, kommer en man att äga den som om den varit hans egen. Så fort en man älskar en på det sättet kommer han att hata en. Så småningom. En man kommer aldrig att förlåta en att han varit svag nog att älska en."

Dödgrävarens dotter får en topplacering på Oates avdelningen i min hylla. :)

Jag har läst Paulo Coelhos Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät...

Jag vill börja med att citera en av mina favoriter, Daniel Sjölin, programledaren för Babel, som sa i den senaste utgåvan av Vi läser, att det bästa med historien är att den sorterar bort den dåliga litteraturen och låter den bra finnas kvar. Jag kan bara hålla med! Jag försöker gång på gång läsa nya författare, debutanter och likaså moderna etablerade författare, men det brukar bara sluta med att jag blir ledsen, förutom när det gäller författare som Joyce Carol Oates och John Irving. Men den här gången försökte jag ännu en gång läsa lite modern litteratur, för man kan hitta en skatt, som den dagen då jag fann Jan Sigurd.

 

Jag börjar med Maria Sveland, född 1974 och är en svensk författare och journalist. Hennes bok Bitterfittan från 2007, var faktiskt i runda slängor bra. Det låter fruktansvärt hemskt att jag blev förvånad! Men de som känner mig vet nog att jag också hyser en stor skepticism mot starkt extrem feministiska genus teorier och det var vad jag förväntade mig av Sveland. Dock fick jag mig en chock!

 

Det handlade om en helt vanlig kvinna (i dagens mått mätt och i Sverige), som lever med sin man och har precis fått barn, men har även ett kravfyllt yrke som hon vill lyckas med. Sara upptäcker att hon för varje dag blir allt mer bitter, hon blir en bitterfitta. Hon känner att hon är inlåst i familjebojorna och de patriarkala samhällstrukturerna. Varför är det kvinnan som måste få dåligt samvete när hon måste resa ifrån barnen, varför får inte männen det? Och är man verkligen en riktigt bra mor om man inte tycker att det är en fröjd att vakna en gång i timmen för att trösta sitt barn? Är man en dålig mor om man åker bort på semester i en vecka själv, för att få vila upp sig och bli en glad människa medan ens man är hemma med barnet? Tydligen är man det, upptäcker Sara av omgivningen, fast hon själv egentligen inte riktigt förstår varför. För det visar sig att när hon kommer hem från semester att hon inte bara räddat sin egen själ från depressionen, utan hon har räddat sitt äktenskap, och var finns då det negativa för barnet?

 

Rent innehållsmässigt tycker jag att det är en riktigt bra bok. Jag upptäcker att jag själv ibland är en riktig bitterfitta, eftersom jag många gånger mummlar över allt som män och andra kvinnor kommer undan med, men inte jag! Men tyvärr, ingen stilist. Fast det är inte viktigt i detta sammanhang, faktiskt. Det finns så mycket laddat i meningarna att det inte behövs. Å andra sidan har ju jag alltid hävdat att innehållet är viktigare än språket och jag gör det nu med!

"Om jag någonsin får en dotter hoppas jag att hon inte blir söt." [...] "Är du inte fullt så söt finns det en chans att du klarar dig genom att odla någon annan talang. Till exempel genom att vara duktig i skolan. Att vara fjorton och söt i kombination med ett omättligt bekräftelsebehov var förödande.” 

Teman som skuld och skam intresserar mig mycket, så jag anser att boken är en liten pärla, men inte en stor pärla, för det är Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe, Blonde, det är en riktigt pärla inom skuld och skam. För vilken kvinnan förstår skuld, skam och förnedring bättre än förebilden för den amerikanska drömmen?

 

Och jag svävar ut.

 

 

För att återkomma till de där lite sämre moderna författarna, så är Diana Gabaldon det.

Urs. Jag läste inte ens klart den! Och jag läser alltid klart böcker, även fast jag inte gillar dem. Det är ytterligare en av mina maniska egenskaper som har att göra med skulden som bov. Fast när jag hade läst 194 sidor, för att vara precis, i Snö och aska, av 1300 (!!!) och inte ett skit hade egentligen hänt men jag kunde i stort sett räkna ut vad som skulle hända, och jag var inte road bestämde jag mig för att sluta. För min efterföljande värld som någon gång bemödar sig med att öppna alla böcker som jag har, (jag hoppas), så har jag på första sidan skrivit, att efter 194 sidor kan jag ana mig till berättelsens följd och det känns som en ensam kvinnas våta dröm. Den är inte värd att läsa. Det finns bättre saker som väntar, till exempel disken.

Och för att förstöra det ännu mera, så att ni inte läser den, huvudpersonerna dör! Jag läste sista sidan också. Men om ni är en sådan som måste läsa det som ingen annan vill läsa, kan jag säga att det handlar om en fräsch och läcker kvinna från 1900-talet som är extremt talangfylld läkare som reser i tiden till 1700-talets Amerika och träffar en  rödskäggig, brusig skotte, som är en riktig karlakarl, maskerar sin rädsla, tål mycket smärta, är otroligt smart och avgudar denna kvinna som han är gift med. Och de har sex hela tiden! Jag både skäms och blir generad när jag läser det. Både för min egen skull och för Gabaldons! Jag tror att de ska gå ut i krig, förmodligen det amerikanska inbördeskriget, och Claire, (den modiga doktorn) vet ju så klart vad som kommer ske och nu ska hon rädda indianerna osv osv. .... SNARK!

Det var som att läsa (se) en dåliga amerikansk film, där alla är snygga, trevliga och amerikanska!!

Om du har mycket tid, uppskattar dåliga filmer och gillar inte att tänka, läs Snö och aska, speciellt om du råkade gilla Da vinci koden.... inget ont sagt, bara mina personliga och högst subjektiva åsikter!! ^^

 

Jag har också läst mer av Oates, Dödgrävarens dotter.

Jag har tidigare varit inne på vem Sven Delblanc är (var) och tänker därför skippa den delen den här gången.
Den här gången har jag läst Moria land från 1987.
På första sidan ser jag att jag har skrivit att Moria land är en blandning av Boyes Kallocain och Kafkas desillusion och utsatthet. Och längst bak i boken har jag skrivit, drömmen om en annan identitet, stärker viljan att finnas.
Sedan kan man ju fråga sig vad tusan jag menade med det där?

Moria land behandlar ett framtida Sverige, många långa år fram i tiden, där medborgarna har blivit underkuvad staten, ala fascist Italien och nazist Tyskland. Det råder svält och död. Och huvudpersonen är en äldre herre på sina sista år som skriver brev till sin förlorade son. Sonen har gått in i en motståndsgrupp och ligger i Norrlands kalla skogar någonstans och planerar uppror mot staten. Huvudpersonen som förblir namnlös i boken planerar själv en hämndaktion men drabbas konstant av sin egna feghet och ålderdom.

Man tror efter halva boken att man vet vart detta ska bärga sig av, man har läst det förut, sett det förut på film och dylikt. Men så kommer slutet och det får en twist. Det blir obehagligt och man inser hur sjuk huvudpersonen egentligen är.

"[...] förmodligen är det flyktningar från spärrzonen i norr som har sökt sig hit, i någon naiv tro på vår nominella självständighet i söder. Vi vill inte ta emot dem, ockupationsmakten i norr vill inte ha dem tillbaka, av försörjningsskäl, de är icke- personer, ingenstans bokförda, oansvariga, fredlösa. De får sin bärgning av underbetalt svartarbete, småstölder, prostitution, detta folk som finns men ändå inte finns."

Detta är ett utdrag ur boken som just symboliserar handlingen. Man kan fråga sig om det kommer att bli såhär? Har vi 22 år senare samma syn på framtiden som Sven Delblanc? Jag känner dock att Moria land  faller lite platt. Idag känns det som ett gammalt och tråkigt koncept. Och tyvärr mattas min fascination för Delblanc lite av. Det är ingen dålig bok! Den är välskriven, välplanerad, bra strukturerad, många intertextuella kopplingar som fördjupar handlingen och komplexiteten. Trots det, fungerar det inte riktigt på mig!

Men visst finns det stycken även här som fascinerar mig och får min hjärna att spinna, så som;
"Människans behov av underkastelse är kanske lika starkt som det behov av frihet jag drömmer om"
Och min hjärna börjar smått röra sig kring frågorna, att om underkastelse inte fanns, kan vi då förnimma friheten? Genererar friheten i sin tur underkastelse?

"Ett hat mot kärlek och skönhet, som åberopade förvända begrepp om jämlikhet och rättvisa."

 

Nästa söndag: Maria Sveland – Bitterfitta

 

(och hur jag än söker kan jag inte ta reda på vad Moria land är, är det en referens till Bibeln eller dylikt? Någon som vet?)