Oates - Dödgrävarens dotter
Jag har nu en tid funderat på hur min klasskamrat kunde hinna läsa så mycket och efter mycket funderingar har jag kommit fram till att han måste städa mindre än mig och läsa kortare böcker! Ja, jag tror att det måste vara så, eftersom jag tycker jag både läser mycket och snabbt men verkar inte klara av 100 böcker gränsen...
Hur som haver, så har jag läst Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates från 2007, och den svenska utgåvan kom 2008. Den här gången tänkte jag fatta mig kort, eftersom Oates redan är presenterad och de flesta vet vad jag tycker om henne. Jag kan börja med att säga att Dödgrävarens dotter är i topp med Blonde!! Nu har Oates lyckats igen. Romanen känns välskriven, den har Oates karakteristiken, mystiken och det där härliga engagemanget.
Ena stunden tycker jag att huvudpersonen Rebecka, som föds på båten till Amerika, när hennes familj flyr från nazist Tyskland, är en osympatisk människa och ibland är hon förståelig, fast å andra sidan är hon en mycket hårt utsatt flicka. Hon blir behandlad annorlunda av sin familj från första stund eftersom hon föds enligt USAs gränser och är därmed amerikansk och kan aldrig bli felbehandlad, så som hennes övriga familj kan. Rebecka lär sig engelska snabbt medan hennes familj bryter på tyska. Hennes far är en gravt alkoholiserad dödgrävare som har sin familj i ett hårt och hotfullt järngrepp, han ville egentligen strypa Rebecka när hon föddes, men hindrades av den underkuvade och introverta hustrun. Men Rebecka växer upp, och så småningom försvinner hennes naivitet, men först ska hon se sina bröder försvinna, sin pappa ta livet av sig och modern, bli misshandlad av sin första man, föda en son och sedan förvandlas till den vackra, men hårda amerikanska kvinnodrömmen i form av Hazel Jones.
I min lilla pocket utgåva har jag skrivit att jag finner att Oates skapar ett komplext kvinnoporträtt. Det är en bra bild av en outbildad, naiv och vacker kvinna som företräder 1950-talets fixering av den amerikanska kvinnan. Kvinnan som män älskar att visa upp men inte att gifta sig med, eftersom de kvinnorna bär på en skam... Men Rebecka är en kvinna med djup, bubblande hat och ett begär av att vara stark.
"När en kvinna öppnar sin kropp för en man, kommer en man att äga den som om den varit hans egen. Så fort en man älskar en på det sättet kommer han att hata en. Så småningom. En man kommer aldrig att förlåta en att han varit svag nog att älska en."
Dödgrävarens dotter får en topplacering på Oates avdelningen i min hylla. :)
Jag har läst Paulo Coelhos Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät...
Hur som haver, så har jag läst Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates från 2007, och den svenska utgåvan kom 2008. Den här gången tänkte jag fatta mig kort, eftersom Oates redan är presenterad och de flesta vet vad jag tycker om henne. Jag kan börja med att säga att Dödgrävarens dotter är i topp med Blonde!! Nu har Oates lyckats igen. Romanen känns välskriven, den har Oates karakteristiken, mystiken och det där härliga engagemanget.
Ena stunden tycker jag att huvudpersonen Rebecka, som föds på båten till Amerika, när hennes familj flyr från nazist Tyskland, är en osympatisk människa och ibland är hon förståelig, fast å andra sidan är hon en mycket hårt utsatt flicka. Hon blir behandlad annorlunda av sin familj från första stund eftersom hon föds enligt USAs gränser och är därmed amerikansk och kan aldrig bli felbehandlad, så som hennes övriga familj kan. Rebecka lär sig engelska snabbt medan hennes familj bryter på tyska. Hennes far är en gravt alkoholiserad dödgrävare som har sin familj i ett hårt och hotfullt järngrepp, han ville egentligen strypa Rebecka när hon föddes, men hindrades av den underkuvade och introverta hustrun. Men Rebecka växer upp, och så småningom försvinner hennes naivitet, men först ska hon se sina bröder försvinna, sin pappa ta livet av sig och modern, bli misshandlad av sin första man, föda en son och sedan förvandlas till den vackra, men hårda amerikanska kvinnodrömmen i form av Hazel Jones.
I min lilla pocket utgåva har jag skrivit att jag finner att Oates skapar ett komplext kvinnoporträtt. Det är en bra bild av en outbildad, naiv och vacker kvinna som företräder 1950-talets fixering av den amerikanska kvinnan. Kvinnan som män älskar att visa upp men inte att gifta sig med, eftersom de kvinnorna bär på en skam... Men Rebecka är en kvinna med djup, bubblande hat och ett begär av att vara stark.
"När en kvinna öppnar sin kropp för en man, kommer en man att äga den som om den varit hans egen. Så fort en man älskar en på det sättet kommer han att hata en. Så småningom. En man kommer aldrig att förlåta en att han varit svag nog att älska en."
Dödgrävarens dotter får en topplacering på Oates avdelningen i min hylla. :)
Jag har läst Paulo Coelhos Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät...
Kommentarer
Trackback
