Lindbom vs Litteratur

Jag vill börja med att citera en av mina favoriter, Daniel Sjölin, programledaren för Babel, som sa i den senaste utgåvan av Vi läser, att det bästa med historien är att den sorterar bort den dåliga litteraturen och låter den bra finnas kvar. Jag kan bara hålla med! Jag försöker gång på gång läsa nya författare, debutanter och likaså moderna etablerade författare, men det brukar bara sluta med att jag blir ledsen, förutom när det gäller författare som Joyce Carol Oates och John Irving. Men den här gången försökte jag ännu en gång läsa lite modern litteratur, för man kan hitta en skatt, som den dagen då jag fann Jan Sigurd.

Jag börjar med Maria Sveland, född 1974 och är en svensk författare och journalist. Hennes bok Bitterfittan från 2007, var faktiskt i runda slängor bra. Det låter fruktansvärt hemskt att jag blev förvånad! Men de som känner mig vet nog att jag också hyser en stor skepticism mot starkt extrem feministiska genus teorier och det var vad jag förväntade mig av Sveland. Dock fick jag mig en chock!

Det handlade om en helt vanlig kvinna (i dagens mått mätt och i Sverige), som lever med sin man och har precis fått barn, men har även ett kravfyllt yrke som hon vill lyckas med. Sara upptäcker att hon för varje dag blir allt mer bitter, hon blir en bitterfitta. Hon känner att hon är inlåst i familjebojorna och de patriarkala samhällstrukturerna. Varför är det kvinnan som måste få dåligt samvete när hon måste resa ifrån barnen, varför får inte männen det? Och är man verkligen en riktigt bra mor om man inte tycker att det är en fröjd att vakna en gång i timmen för att trösta sitt barn? Är man en dålig mor om man åker bort på semester i en vecka själv, för att få vila upp sig och bli en glad människa medan ens man är hemma med barnet? Tydligen är man det, upptäcker Sara av omgivningen, fast hon själv egentligen inte riktigt förstår varför. För det visar sig att när hon kommer hem från semester att hon inte bara räddat sin egen själ från depressionen, utan hon har räddat sitt äktenskap, och var finns då det negativa för barnet?

Rent innehållsmässigt tycker jag att det är en riktigt bra bok. Jag upptäcker att jag själv ibland är en riktig bitterfitta, eftersom jag många gånger mummlar över allt som män och andra kvinnor kommer undan med, men inte jag! Men tyvärr, ingen stilist. Fast det är inte viktigt i detta sammanhang, faktiskt. Det finns så mycket laddat i meningarna att det inte behövs. Å andra sidan har ju jag alltid hävdat att innehållet är viktigare än språket och jag gör det nu med!

"Om jag någonsin får en dotter hoppas jag att hon inte blir söt." [...] "Är du inte fullt så söt finns det en chans att du klarar dig genom att odla någon annan talang. Till exempel genom att vara duktig i skolan. Att vara fjorton och söt i kombination med ett omättligt bekräftelsebehov var förödande.” 

Teman som skuld och skam intresserar mig mycket, så jag anser att boken är en liten pärla, men inte en stor pärla, för det är Joyce Carol Oates bok om Marilyn Monroe, Blonde, det är en riktigt pärla inom skuld och skam. För vilken kvinnan förstår skuld, skam och förnedring bättre än förebilden för den amerikanska drömmen?

Och jag svävar ut.

För att återkomma till de där lite sämre moderna författarna, så är Diana Gabaldon det.

Urs. Jag läste inte ens klart den! Och jag läser alltid klart böcker, även fast jag inte gillar dem. Det är ytterligare en av mina maniska egenskaper som har att göra med skulden som bov. Fast när jag hade läst 194 sidor, för att vara precis, i Snö och aska, av 1300 (!!!) och inte ett skit hade egentligen hänt men jag kunde i stort sett räkna ut vad som skulle hända, och jag var inte road bestämde jag mig för att sluta. För min efterföljande värld som någon gång bemödar sig med att öppna alla böcker som jag har, (jag hoppas), så har jag på första sidan skrivit, att efter 194 sidor kan jag ana mig till berättelsens följd och det känns som en ensam kvinnas våta dröm. Den är inte värd att läsa. Det finns bättre saker som väntar, till exempel disken.

Och för att förstöra det ännu mera, så att ni inte läser den, huvudpersonerna dör! Jag läste sista sidan också. Men om ni är en sådan som måste läsa det som ingen annan vill läsa, kan jag säga att det handlar om en fräsch och läcker kvinna från 1900-talet som är extremt talangfylld läkare som reser i tiden till 1700-talets Amerika och träffar en  rödskäggig, brusig skotte, som är en riktig karlakarl, maskerar sin rädsla, tål mycket smärta, är otroligt smart och avgudar denna kvinna som han är gift med. Och de har sex hela tiden! Jag både skäms och blir generad när jag läser det. Både för min egen skull och för Gabaldons! Jag tror att de ska gå ut i krig, förmodligen det amerikanska inbördeskriget, och Claire, (den modiga doktorn) vet ju så klart vad som kommer ske och nu ska hon rädda indianerna osv osv. .... SNARK!

Det var som att läsa (se) en dåliga amerikansk film, där alla är snygga, trevliga och amerikanska!!

Om du har mycket tid, uppskattar dåliga filmer och gillar inte att tänka, läs Snö och aska, speciellt om du råkade gilla Da vinci koden.... inget ont sagt, bara mina personliga och högst subjektiva åsikter!! ^^

Jag har också läst mer av Oates, Dödgrävarens dotter.