Lindbom vs Litteratur

 
Jag har läst Frans G. Bengtssons roman Röde Orm, vilken han själv refererade till som en berättelse.
Bengtsson gillade inte ordet roman, och menade att han avskydde psykologiska avbildningar som inte leder till någon information. Därför kom Röde Orm att ha sin korta, huggna och medvetna stil. I Röde Orm berättas vad som händer, vad de gör och hur folk ser ut. Bengtsson ville skriva "en bra bok, som folk inte ville kasta in i väggen". Han ville inte göra anspråk på några litterära storslagenheter. Han sa sig själv avsky det moderna stilspråket.
Bengtsson var i fullt och mycket en härlig karaktär, som tyvärr dog 1954.

Men Röde Orm är en fantastisk berättelse. Hela boken är ett stort äventyr. Den är indelad i två delar, första delen, Sjöfarare i västerled, utkom 1941 medan andra delen, Hemma och i österled, utkom 1945 Röde Orm utspelar sig under vikingatid, och har sitt hemma säte i Göinge, Sverige.
 
Vi träffar Röde Orm i hans ungdom. Han är en bortklemad liten rackare, som ofta är sjuk. Hans mamma pysslar om honom lite extra och låter han inte åka med på äventyren hans far och broder gör.
Men en dag invaderas deras by av män från en annan by som stjäl deras får och Röde Orm (vars namn han har fått av sitt röda hår och skägg) kastar sig iväg efter männen. Det slutar med att han blir slav på deras skepp. Männen som tillfånga tar honom är landsmän och ser att Röde Orm passar bäst som stridsman än slav.
Efter att ha drabbats i ett slag med adalusier, förs Röde Orm i fångenskap (förmodligen i Spanien) och får lyda under den muslimska ledaren  Almansur. Röde Orm visar sig besitta stor krigsvetenskap och blir under resan belönad med stora rikedomar, bland annat med hans svärd Blåtunga. Dessa rikedomar ställer dock till med problem för Röde Orm.

Han återvänder dock till Skåne och Harald Blåtands hov, där han förälskar sig i Haralds dotter Ylva. Men Röde Orm tvingas fly när hans vapendragare Toke rövar med sig en kvinna, en slav från Harald. Och Röde Orm och Toke tar sig ut på en resa till England, för att vinna stora skatter. Röde Orm låter sig kristnas då han ser att Englands konung är rik och kristen. Enligt Röde Orms logik innebär det, att de som är kristna, har mycket tur. Dock efterlever Röde Orm aldrig riktigt de kristna reglerna och den kristna moralen. Men hans livstrogne vän, blir en munk som följer med honom på alla resor. Harald Blåtand dör och Röde Orm finner Ylva och fraktar hem henne till sitt hem i Göinge. Där bygger han upp en gård och anses som byns hövding. Allting reder sig bra för Röde Orm och han låter i stort sett hela byn kristnas och han bygger en kyrka. En dag dyker hans bror upp, som sedan länge varit borta. Are, hans bror, berättar om den stora skatten han gömde i Konstantinopel. Han tog guld från den bystantiska konungen men blev tvungen att fly och återvänder både som blind och utan tunga till Göinge endast för att berätta om skatten. Röde Orm ger sig ut på resa för att hämta hem skatten. Utan att avslöja hur boken slutar, säger jag endast, att det är den sista resan Orm gör...

Röde Orm är en förträfflig bok, som jag älskade att läsa.
Den påminner om Islands sagorna som jag tjusas över och varenda nerv i hela kroppen pirrar i en när man vänder blad i Röde Orm. Läs den nu, om du som jag, inte redan har gjort det. :)

Nästa gång; Hunther S. Thompson - Fear and Loathing in Las Vegas.

En förmiddag i höst/vinter dasket hade jag en lektion. En föreläsning om bandspelarens roll i litteraturen. Ett annorlunda ämne och perspektiv på litteraturen.
Men jag upptäckte UKON, vars riktiga namn är Ulf Karl Olov Nilsson. Tydligen en psykolog, som använder cut -up tekniken.
En svensk verision av den tekniken Willam Borroughs använder sig av. Grädden av det hela var att jag fick lära mig att Borroughs använder en teknik i sitt skrivande. (!) Ja, jag kanske är lite bakom flötet.
Men det var en ny upplevelse. Som jag och Leo diskuterade idag. Han pillade sönder mixern för att han var nyfiken på hur den funkade och den gick lite sönder och han sa "Bra start på morgonen, börjar med att ha sönder saker för att jag inte kan låta bli att pilla". Då sa jag, diplomatiska jag, "Men se det såhär, du lärde dig en ny sak genom det, att du började morgonen med en ny kunskap och det är ju positivt."  Ja, summan av min utläggning, man lär sig något nytt genom korkade uppenbarelser.

Det står inte särskilt mycket information om Nilsson på nätet, förutom rescentioner och att han är född 1965, typ.
Men Block är en diktsamling utkommen 2005.
Och till viss del förstår man inte ett dugg och man undrar vad människan egentligen tänker med... men ibland förstår man precis allt som står. Vad varenda ord betyder och vilken innebörd de har för dig.
Mitt förnuft hängde sällan med och det var svårt att tillämpa kunskaper inom litteraturen ibland på styckena, men mina känslor och stämningar uppfattade dikterna. Orden var stund dels obegripliga men de sitter kvar.
Eftersom jag gillar Borroughs, förtjusades jag av UKON med, det var just det att jag inte riktigt begrep allting.
Men samtidigt, eftersom jag inte vill läsa något mer av UKON, kan jag inte helt ha blivit betagen av honom.
Kanske är det för att romaner och essäer ligger mig närmare hjärtat än poesin. Som bevis på det har jag ännu inte avslutat en diktsamling av Karin Boye trots att jag började med den för flera veckor sen...

Men UKON var kul och uppfriskande.

Men näst ut blev ändå något som ligger mig varmt om hjärtat, försöken att återupprätta islandsagorna. Frans G. Bengtsson med Röde Orm är näst på tur.

1890 ger en vacker och skandal omsusad man ut sin roman, Dorian Grays porträtt, vilket kom att diskuteras så vilt att Wilde var tvungen att ett år senare skriva en inlaga om att han var fullt medveten om att romanen tycktes vara omoralisk.
Men är den verkligen det?
Inte alls enligt min mening, men det beror väl också på hur vi vill definiera ordet omoralisk.
Jag anser att Dorian Grays porträtt är i allra högsta grad moralisk, om man vill utläsa den som sådan.
Teman skönhet, konst och samhällspolitik är just ämnen som genomsyras och diskuteras i romanen.

 

Romanen startar med en scen mellan Lord Henry och konstnären Basil. Lord Henry är känd för sin dubbelmoral, cynism och goda konversationer, men han har ett högt ifrågasatt leverende. Lord Henry fascineras av Basils helt extra ordinära tavlor han har gjort på sistone, avbildningar av en yngling vid namn Dorian Gray, som är det vackraste Lord Henry har skådat. Men Basil tvekar inför att berätta om mannen som porträtterar för honom. Basil menar att Dorian Grays påverkan på hans konst är för personlig för att avslöjas och Basils bilder av honom aldrig får visas.
Men mötet mellan Lord Henry och pojken Dorian Gray är oundvikligt.
Och Dorian Gray faller rätt ner i syndens näste och tillgodogör sig Lord Henrys njutningsfulla och egoistiska levnadssätt. Och den dagen han avundsjukt säger till sitt porträtt, som är gjord av Basil, att han önskar att tavlan ska åldras istället för honom, den dagen börjar hans själ att dö. Medan målningen blir allt äldre och fulare med åren, består Dorian Grays ungdom och skönhet.

Vi får följa med i ett överklass England där pilska karlar med pengar har tröttnat på sina kyska och återhållsamma damer och deras futtiga konversationer.  Och Dorian Gray inser en dag att han har tröttnat på den världen. Hans eviga ungdom och skönhet gör att vart han än går blir han älskad, vilket gör att han samlar på sig allt mer bestialiska laster.

Romanen kan läsas moraliskt i och med Dorian Grays brottning med sitt eget samvete.
Men vad slåss han emot då?
Om evig skönhet och ungdom är det högsta idealet i våran värld, och han har åstadkommit det, varför är han inte lycklig?
Varför äter hans fysiska skönhet upp hans inre?
Dorian Gray har allt en modern man önskar; skönhet, ungdom, intelligens, pengar, status,inflytande och stort om tycke, men han vistas på platser ingen lycklig människa vill drömma om existerar.

Är romanen omoralisk, som Wilde blev anklagad för, pga att han diskuterar människans sexualdrift, girighet, utseende fixering, konstens skönhet och samhällets ytlighet?
Nej. Jag vill snarare säga att den sätter i gång frågor som är värda att ställas än idag.
Den är bland de bästa böckerna jag någonsin läst och jag kunde knappt lägga i från mig den för att ens gå på toa.

Språket, tankarna, filosofin och personerna. I just love it, Wilde.

(next: UKON - Block)

 

 

Den 7 december 2008 fick jag en "briljant" ide, att jag skulle läsa hundra böcker på ett år, på grund av att en i min klass under första året under kulturvetenskapen sa att han hade läst hundra böcker och inte skulle jag kunna vara sämre än honom?! Dock läste han mest fantasy, vilket jag inte är så fascinerad av, eftersom Harry Potter inte räknas till fantasy utan håller till i utkanterna av sagans värld. Men, en fråga som jag har (vilket jag glömde och ställa honom, och nu vette gudarna vart han befinner sig, jag vet inte ens om jag minns hans namn) är om han tillgodo räknade sin kurslitteratur inom den begränsningen? Är det i sånt fall fusk? Eftersom året under basblocket på kulturvetenskap innehöll tonvis av litteratur, skönlitteratur som filosofiska texter. Då kommer nästa fråga; får jag tillgodo räkna min kurslitteratur det kommande året? Jag vet inte hur jag ska ställa mig inför det dilemmat... eftersom jag (snart, efter opponeringen) har avslutat litteraturstudierna och (bara) har en termin kvar och läsa svenska språket och den kursen till stora delar endast kommer bestå av grammatikböcker och det läser inte jag på min fritid, men räknas det till BÖCKER? Vad menar jag med 100 böcker då? Endast skönlitteratur? Det är en svår fråga att debattera ....



I alla fall, först ut den 7 december blev Ernest Hemingway - Afrikas gröna berg skriven 1935.
Till Hemingways ,och de som tar del av hans vinst, nackdel, så valde jag nog fel bok att börja med. Jag har ännu inte, hör och häpna, trots min litteraturvetar examen (snart) inte läst Hemingway förut utan bara läst uttdrag, trots att jag har fyra böcker av gubben i bokhyllan. Men det är väl sånt man samlar på? Det ser litterärt ut om inte annat.
Men rätt ut. Afrikas gröna berg kittlade inte mina never.
Romanen utspelar sig i Afrika med Hemingway själv som den ledande aktören. Den är självbiografisk och den är i jag-form. Det är Hemingway som svettas under afrikas sol och smyger i slätterna på jakt efter noshörningar och andra djur, som jag inte har en aning om hur de ser ut. Romanen är ganska ointressant, handlingen tråkar ut mig. Intrigen gäller vem av karlarna som får det största bytet och vem som skjuter snyggast. Kvinnan i romanen får inte ens vara med på jakten. Emellanåt sippras whisky i stora mängder och Hemingway späder på sin egen gloria som den stora starka amerikanen som har all rätt i världen att trampa över infödingarnas marker. Dock finns inget att klanka ner på gällande Hemingways skrivsätt. För även om samtalsämnena i boken inte är så överförfriskande intressanta så är skrivstilen det. Hans rappa, hårda och lite grabbiga stil gör det kul att läsa. Människorna blir intressanta ovasett om personbeskrivningarna är fattiga. Men det är ju inget nytt kommet från mig, utan om hans innovativa språkstil kan du läsa i vilken litteratur handbok som helst.

Men det är ju inte för inte som vi gillar Hemingway, men ibland tror jag att det är han som person som är mer intressant. Och definitivt hans umgängeskrets. Ezra Pound och Gertrude Stein. Jag avundar hans umgänge.
Men har inte Hemingway en charm i sin maskulina, lite smått amerikanska dubbelmoraln ändå?
Mjo. Men frågan lämnas för nuvarande och väntar tills näsa bok av Hemingway avläses.

Näst ut i granskningen blev Oscar Wilde - Dorian Greys porträtt.