Lindbom vs Litteratur

Salman Rushdie är en indisk - brittisk författare som är född1947 i Bombay men lever nu i USA.
Rushdie är mest uppmärksammad för sin bok Satans verserna, vilket förargade några muslimer. Jag har inte läst den och är inte insatt i fenomenet, därför lämnar vi den därhän. Jag har däremot läst Marken under hennes fötter, som är utgiven 1999. Orsaken till att jag har läst en mindre känd bok av Rushdie istället för Satans verserna är för att jag som många förmodligen vet, älskar att handla mina böcker på Myrorna och då vet man aldrig vad man får och en dag hittade jag Marken under hennes fötter och bestämde mig för att läsa den.
Och jag hade stora förhoppningar! Just på grund av hans omtalade kontrovers med muslimerna och min förhoppning att den skulle beröra indisk filosofi, för just nu kittlar indisk filosofi mig något så fruktansvärt.
Men jag blev besviken faktiskt. Marken under hennes fötter är inte så bra.



Det handlar om en ung kille, Ray, som växer upp i Bombay och utbildar sig till fotograf, men ända sedan han var barn hade han haft en stark förälskelse till en tjej, sedan tillika kvinna, som är uppnålig för honom, utan hon blir ödebestämd åt en av hans vänner Ormus Cama.  Ormus och den unga kvinnan Vina Aspara är dömda till en evig kärlek redan från första ögonkastet. Både Ormus och Vina är födda med en sångbegåvning utan dess like och Marken under hennes fötter handlar om hur de genom musiken ska närma sina öden, om en återfödelse genom varandra. Och vi får följa med i deras karriär, från botten i Bombay till New York, och hela tiden finns Ray på sidan om och vaktar och iaktar. Och han får endast Vina i hemlighet. Men allas uppgång, leder till deras gemensamma fall, där besattheten hos de själva leder dem till fördärvet.

Romanen är fylld av en amerikaniserande indisk mysticism som jag inte gillar. Men det finns delar, stycken, meningar och ord som fascinerar mig. Så som:

"Livet finns på andra håll. Korsa gränser. Flyg bort."
"Förnuftet och fantasin, ljust och ljuset, har ingen fredlig samexistens. Vart och ett för sig eller tillsammans kan de blända en. En del människor ser bra i mörkret.
"Metamorfosen [...] är vad som ersätter vårt behov av det gudomliga" 

Men helheten i boken imponerar mig inte så värst. Dock fascineras jag av den textuella bindning, genom en associativ bindning fångar Rushdie ihop historien. I många fall blir det förvirrande och fragmentariskt. Men jag gillar det fragmentariska. Det filosoferande och poetiska inom berättelsen. Utan de små glimtarna av insikt, mystik, vackra ord och den associativa bindning, hade det varit en torftig historia. En klassisk kärlekshistoria om två människor som kämpar för att vara tillsammans men har inre hinder, och den tredje som tittar på. Och någon form av en indisk version av den amerikanska drömmen gestaltas. Drömmen om den eviga berömmelsen som självklart leder till plattfall.

Om Satans verserna är som Marken under hennes fötter har jag nog gjort min läsning av Salman Rushdie, finns det någon därute som har läst båda och kan berätta om de är lika eller olika varandra? Är det värt att fortsätta med Rushdie eller bör jag gå vidare till en mer "indisk" författare? (Och i mitt tänkande av indisk, vill jag behålla den västerländska romantiska synen på mysticismen, så förstör den inte för mig, såsom Rushdie gjorde!!!)

Nästa bok blir Moria Land av Sven Delblanc.

De som inte känner till Joyce Carol Oates (1938 och amerikans författare) är antingen fruktansvärt ointresserade av litteratur, eller, helt enkelt ointresserad.
Jag har nu läst 12 böcker av Oates och jag kommer inte ihåg alla och jag blandar ihop historierna, personerna, intrigerna, och utseendet på böckerna till och med, trots mitt bildminne!
Då kan man fråga sig, räcker inte 12 böcker? Nej, det gör det inte. Men hon är för snabb! Jag ogillar starkt författare som massproducerar sig själva, vilket hon också gör, men trots det kan jag inte sluta läsa och vad är det då som får mig att fortsätta läsa? Det är precis samma orsak som får mig att sitta upp och tänka på henne mitt i natten, när jag har feber och ska vara i skolan om 8 timmar.

Hon fascinerar mig, och på ett snedvridet sätt identifierar jag mig med henne.
Oates sa en gång i en intervju att: "det finns två sorters människor här i världen. De som anser att livet är en berättighet och de som inte anser det, de jobbar hela livet på att få bli berättigade". Hon själv indikerade på att hon var en av de sist nämnda, och tillika jag. Och dessa två karaktärs skildringar finns konstant närvarande i hennes berättelser. Det är oftast män som porträtteras som de som ser livet som sin egna lekplats, medan kvinnorna arbetar på att få betala för att leva. Och jag känner igen mig i det hon skriver. Jag kan identifiera mig med kvinnorna som känner en skuld över sitt liv, att de inte förtjänar att leva, att livet är någon annans lekplats och man måste få vara berättigad för att vara med.
Oates lyckas alltid med att beskriva utanförskapet, ensamheten och passionen i sina berättelser. Oates är också en stjärna på att fånga det amerikanska livet.

Men för att återgå till den bok jag den här gången har läst så är det Svart flicka/vit flicka från 2007.
Den handlar om Genna som är en vit överklass flicka som börjar på ett collage som är grundat av hennes farfäder. Fast Genna kommer från en vänsterradikal familj så hon lär sig att skämmas över sitt ursprung och förnekar sina rikedomar, och året är 1974 och Watergateskandalen härjar i USA. Genna får dela rum med en svart underklass flicka Minette, som kommer från en djup fundamentalistisk kristen familj. Under romanens gång försöker Genna bli vän med denna mycket märkliga och inåtvända Minette, för att på något sätt råda bot för sin bakgrund. Men Minette vägrar att bli vän med någon och hon bär runt på ett starkt och mörkt men ändå tystlåtet förakt för allt och alla och Genna tar på sig skulden för hatet som riktar sig mot Minette. Svart flicka/vit flicka är till ytan en skildring av de rasistiska förhållandena i USA, men Oates visar mer på ett komplext psykologiskt problem, om kvinnor som försöker bota andras förakt.
Och går det att göra? Nej, det finns ingen utväg i Oates roman.

Likt alla de andra Oates romanerna, fullkomligt älskar jag personbeskrivningarna! Personerna i böckerna blir så levande och intima. Men det är tyvärr inte en av de böcker av henne som toppar min lista. Mina favoriter är och förblir Blonde och Den tatuerade flickan.  Så vad blir min uppmaning och min slutsats? Jo, är man en Oates älskare, bör man läsa allt, och vill man introducera Oates i sitt liv är Svart flicka/ vit flicka en bra bok, och vill man ha en extremt spännande handling, bör man kanske välja någon annan roman av henne.

Nog sagt om Oates för den här gången.
Nästa blir Marken under hennes fötter av Salman Rushide.

Den semantiska betydelsen för maffia är: ursprungligen en siciliansk kriminell organisation, numer också i betydelsen klickvälde eller nedsättande om fraktion inom en organisation

Klickvälde? Nedsättande om fraktion inom en organisation? VA?
Klickvälde är en sammanslutning som utför ett välde. Jag undrar om Wierup och Larsson tänkte på betydelsen när de döpte boken till Svensk maffia...

Eller kanske de tänkte som vi (JAG) andra i allmänhet tänker på maffia: på kriminella män, helst i Armani kostym, respekt fullhet, mycket pengar, familjefäder, och lite sådär allmänt gåtfulla och fascinerande...  Men det går inte ihop med det jag fick lära mig vad en maffia är, så förmodligen har jag kollat för mycket på Gudfadern. Wierup och Larsson framställer snarare den svenska maffian som antingen motorcyckelåkande-drägg, arga - pojkar, eller invandrare som har pga olika orsaker svårt att ta sig in i det svenska samhället, eller män som helt enkelt inte har någon lust att arbeta, men, män som man inte vill bråka med. Men även fruktansvärt smarta, företagsamma män (för vad är kvinnornas roll? Kan kvinnor inte vara kriminella? Finns det en kvinnlig svensk maffia?), hotfulla och energiska män. Jag fick lära mig att en maffia är inte bara män i kostym som tvättar pengar i ett avlägset land, utan det verkar snarare som att ledarna för de organiserade kriminella verksamheterna bedriver företag, fast med egna lagar. 

Efter att jag hade läst boken satt jag tyst ett tag, för jag fick inte riktigt ihop det. Fungerar det såhär i Sverige? Är jag så fruktansvärt blind att jag inte har sett det? Fast jag har varit på mc-klubbar, i många motorsammanhang, bott i en invandrartät förort och träffat arga pojkar. Och då kom jag precis fram till att boken har tjänat sitt syfte!! Svensk maffia från 2007 som är en dokumentär skriven av två journalister, har väl i syfte att upplysa just oss andra icke - stor kriminella (för finns det en enda människa som inte har gjort något som är lite förbjudet? Kan du säga att du inte ens har gått mot en "röd -gubbe"?) medborgare vars mest kriminella handling har bestått i att sno en bok från skolbiblioteket (min egen preferens om det inte framgår), om den brottslighet som finns omkring oss.

Det som jag fann som bäst i boken var just att språket var så ovanligt korrekt för att vara journalister. För en fråga kära journalister, läste ni inte svenska på er utbildning? Framställningen av de kriminella gängen, som går under namnen:

• Hells Angels
• Bandidos MC
• Brödraskapet Wolfpack
• Original Gangsters (OG)
• Naserligan
• Jugoslaverna (i den form de förekommer som etniskt orienterad brottsorganisation)
• Uppsalamaffian 

är just objektiv och konkret. Det finns inga subjektiva åsikter, eller starka värdeladdningar kring gängens handlingar, utan de beskrivs efter den informationen som de har fått fram. Journalistiken ska enligt mig, just vara objektiv och endast belysa samhällsfenomenen som finns i samhället och sedan låta den enskilda individen bilda sin egen uppfattning.
För jag vill inte veta om Wierup eller Larsson tycker att dessa personer begår rätt eller fel handlingar, det vill jag själv avgöra. Det jag däremot vill veta är fakta och information så jag kan ta ställning. Och det kan man i Svensk maffia, sedan om informationen eller framställningen är verklighetstrogen eller sann, det kan inte jag avgöra, för som sagt, jag visste inte ens om att det fanns en maffia i Sverige. Men det kanske beror på att jag är en kvinna, dotter och syster... och vad jag har märkt får vi inte alltid ta del av vad våra pojkvänner, pappor, bröder, morbröder, killkompisar, osv pysslar med när de är ute...

Även fast jag finner Svensk maffia vara en mycket bra dokumentär, får marknaden inte överproducera detta fenomen!
Men vilken människa gillar egentligen inte de tabulagda ämnena, våld, sex, droger och kriminalitet?
Människor är konstiga, det är en allmän vedertagen sanning banne mig.


Nästa inlägg ska dediceras till en av världens bästa författare: Joyce Carol Oates

Mitt liv är kaosartat, därför har jag inte skrivit på ett längre tag. Men jag finns kvar och jag har läst, men kanske mindre och saktare. Ibland undrar jag om jag kommer att nå mitt mål? Men det är klart, blir jag arbetslös (knock on wood) ja, då har man ju tid....

Jag är trött och jag är sliten. Jag bor i Norrköping (och fullkomligt älskar staden) och har packat ner alla mina böcker.
Men för att de (mamma) som läser inte ska tro att jag inte klarar av mitt mål, så ska jag ge en liten update på vad jag har läst, då inklusive skolböckerna denna termin... men de kommer jag inte skriva om, för jävla, så tråkig får inte ens jag bli
^^

Peace, love and understanding!

De privata...

Svensk maffia - Lasse Wierup & Matti Larsson
Svart flicka/vit flicka - Joyce Carol Oates
Marken under hennes fötter - Salman Rushdie
Moria Land - Sven Delblanc
Bitterfitta - Maria Sveland


Skolan...

Svenska skrivregler
Textens hantverk - Inger Lindstedt
Att analysera text - Lars Melin och Sven Lange
Språk i text - Birger Liljestrand
Funktionell svensk grammatik - Maria Bolander
Språk i fokus - Elisabeth Ahlsen & Jens Allwood
Konsten att tala och skriva - Siv Strömqvist
Språksociologi - Jan Einarsson
Textvård - Olle Josephson
Stilstudier - Olle Josephson
+ 6 kompendier...


Så jag är inte helt ute ur leken ^^