Lindbom vs Litteratur

Salman Rushdie är en indisk - brittisk författare som är född1947 i Bombay men lever nu i USA.
Rushdie är mest uppmärksammad för sin bok Satans verserna, vilket förargade några muslimer. Jag har inte läst den och är inte insatt i fenomenet, därför lämnar vi den därhän. Jag har däremot läst Marken under hennes fötter, som är utgiven 1999. Orsaken till att jag har läst en mindre känd bok av Rushdie istället för Satans verserna är för att jag som många förmodligen vet, älskar att handla mina böcker på Myrorna och då vet man aldrig vad man får och en dag hittade jag Marken under hennes fötter och bestämde mig för att läsa den.
Och jag hade stora förhoppningar! Just på grund av hans omtalade kontrovers med muslimerna och min förhoppning att den skulle beröra indisk filosofi, för just nu kittlar indisk filosofi mig något så fruktansvärt.
Men jag blev besviken faktiskt. Marken under hennes fötter är inte så bra.



Det handlar om en ung kille, Ray, som växer upp i Bombay och utbildar sig till fotograf, men ända sedan han var barn hade han haft en stark förälskelse till en tjej, sedan tillika kvinna, som är uppnålig för honom, utan hon blir ödebestämd åt en av hans vänner Ormus Cama.  Ormus och den unga kvinnan Vina Aspara är dömda till en evig kärlek redan från första ögonkastet. Både Ormus och Vina är födda med en sångbegåvning utan dess like och Marken under hennes fötter handlar om hur de genom musiken ska närma sina öden, om en återfödelse genom varandra. Och vi får följa med i deras karriär, från botten i Bombay till New York, och hela tiden finns Ray på sidan om och vaktar och iaktar. Och han får endast Vina i hemlighet. Men allas uppgång, leder till deras gemensamma fall, där besattheten hos de själva leder dem till fördärvet.

Romanen är fylld av en amerikaniserande indisk mysticism som jag inte gillar. Men det finns delar, stycken, meningar och ord som fascinerar mig. Så som:

"Livet finns på andra håll. Korsa gränser. Flyg bort."
"Förnuftet och fantasin, ljust och ljuset, har ingen fredlig samexistens. Vart och ett för sig eller tillsammans kan de blända en. En del människor ser bra i mörkret.
"Metamorfosen [...] är vad som ersätter vårt behov av det gudomliga" 

Men helheten i boken imponerar mig inte så värst. Dock fascineras jag av den textuella bindning, genom en associativ bindning fångar Rushdie ihop historien. I många fall blir det förvirrande och fragmentariskt. Men jag gillar det fragmentariska. Det filosoferande och poetiska inom berättelsen. Utan de små glimtarna av insikt, mystik, vackra ord och den associativa bindning, hade det varit en torftig historia. En klassisk kärlekshistoria om två människor som kämpar för att vara tillsammans men har inre hinder, och den tredje som tittar på. Och någon form av en indisk version av den amerikanska drömmen gestaltas. Drömmen om den eviga berömmelsen som självklart leder till plattfall.

Om Satans verserna är som Marken under hennes fötter har jag nog gjort min läsning av Salman Rushdie, finns det någon därute som har läst båda och kan berätta om de är lika eller olika varandra? Är det värt att fortsätta med Rushdie eller bör jag gå vidare till en mer "indisk" författare? (Och i mitt tänkande av indisk, vill jag behålla den västerländska romantiska synen på mysticismen, så förstör den inte för mig, såsom Rushdie gjorde!!!)

Nästa bok blir Moria Land av Sven Delblanc.