Lindbom vs Litteratur

Den mest köpta, lästa och klassiska kärleksromanen genom tiderna?
Jag tror den beskrivs så, Flauberts, Madame Bovary från 1857.
Gustave Flaubert, föddes 1821 och var Frankrikes representant för realismen.
"Han var en banbrytare!", skriver antologier och litteraturvetare från gågna perioder. Flaubert blev åtalad för att ha brutit mot sedligheten och normen med Madame Bovary. Men romanen var modern med sin patetiska kvinna i huvudrollen.
Emma, en "bonddotter", som drömmer om det ljuva romantiska livet i Paris, men hamnar med den gråa och tråkiga karl Bovary. Vad ska en kvinna med drömmar och ideal som inte finns i hennes omgivning göra? Jo, hon drömmer och hon skaffar sig älskare. Ångest. Den traditionella ångesten över att ens liv förspills.
Ja, vad kan jag säga? Emma tar arsenik och dör.

Sedan tar mina ord slut. Madame Bovary berör inte mig. Det känns inte i mitt hjärta. Flaubert lämnar inga spår i mitt liv. "Jaha", tänkte jag när den var slut. "Tur att den inte var längre!" Och detta ska vara den ultimata kärleksromanen, skriven från ett objektivt och realistisk synvinkel, ett modernt genombrott! Jaha, och mer då? Du får fan ge mig mer än så. Madame Bovary är en besvikelse!! Och jag börjar undra om det är något fel på mig? Är jag en mycket kräsen läsare?

I vilket fall som helst, tilltalar inte den älskvärda Madame Bovary mig. Flaubert skymfar realismen och han bör icke titulera sig som Balzacs efterträdare!! Flaubert får inte ens stå i skuggan av Balzacs ryggtavla!!

Flaubert försöker göra ett fascinerande porträtt av en patetisk, tragisk och ensam kvinna. Men han misslyckas i mina ögon. Förlåt alla litteraturvetare (inklusive mig själv) och Flaubert älskare, men jag gillar inte Madame Bovary.

Stel, fantasilös och tom. Den lämnar inte fotavtryck i min själ. Blank. Å andra sidan kanske jag har för höga förväntningar?

I alla fall, summan av kardemumman, jag gillar inte klassiska kärleks berättelser. Jag ogillar starkt, Jane Austen, Richardsson och dess efterföljare. 


Men en något lite bättre bok var i alla fall John Irvings - Vattenståndet, fast han har i och för sig, skrivit så mycket bättre saker... Om de bara kunde sluta massproducera sig själva.

(Själv vill man göra en Kafka ^^)

Visst blir man intresserad och fascinerad av det markanden prisar?
Sådana där böcker som Malou Sivers på efter 10 prisar. "Det här bara måste ni läsa!" "Sådan fascinerande läsning, jag kunde inte lägga ifrån mig boken och blablabla, etcetcetc." Och ännu en gång suckar jag besviken och förbannar de där jävlarna som styr bokmarknaden. Lura mig tametusan inte något mer! Härmed är det slutläst med topplistor.
För det är sällan så bra som de lovar. Jag blir besviken och lite ledsen.

Jag börjar med frågan 1, vad ska man kalla Gregory David Roberts, vad är efternamnet? Jag kommer härmed kalla honom för GDR. 2, är GDR dum i huvudet eller ljuger han? 3. Är det verkligen sant? 4. Sitter han inlåst nu? 5. Påminner han inte lite om han i Harry Potter, den elakas pappa?

Shantaram handlar om en västlänning som rymmer från ett fängelse till att inta den magiska staden Bombay. Han träffar stadens maffia och inleder ett kärleksförhållande till kriminaliteten, slummen, staden, folket etc. Handlingen har ni nog hört talas om och det är intressant. Mycket spännande karaktärer. Jag gillar alltid maffiabossar. Jag gillar artigheten och den kusliga respekten de inger. Jag gillar att läsa boken för att det är underhållande och långt i från mig egna värld. Det är också därför jag ifrågasätter den lite. Kan man leva så? Jag ifrågasätter inte att han lever en sådan dubbelnatur. En människa är både god och ond, och benägen till saker som inte finns i min värld. Men det finns ingen bra förklaring till varför han väljer det livet och han romantiserar allting. Alla människor är så vackra, ödmjuka, men våldsamma men samtidigt coola grabbar. I min värld går inte det ihop. Varför romantisera kriminalitet? Och därmed kommer min åsikt om han är dum i huvudet in. Berättar man om sådant här? Kan en medlem av maffian få slinka ur sig sådana intima detaljer om verksamheten? Får inte det konsekvenser? I hans värld verkar killarna så himla rara, men riktigt så är det väl inte? Verksamheten går väl före individen? Fast jag är inte kriminell (förutom alla stölder av påfyllning av Ikeas drickor, och det har de råd med), så jag kanske inte riktigt vet hur det funkar. Det kanske är ganska mysigt och vara med i maffian? Är det verkligen sant då? GDR säger själv att det till mesta delar är sant, men att personerna är fiktiva. Ja jag vet inte vad jag tycker... Jag tycker det är en trevlig berättelse om det vore en roman. För han belyser det paradoxala med livet, motsägelsefullheten som finns inom människan! Det goda kontra det onda! Men tar också fram Indien, ett land jag vet så lite om. Han skriver bra, fast jag tror att den svenska översättningen var sisådär, man bör kanske läsa den på engelska?

Och efter lite efterforskningar har jag luskat ut att han visste satt i fängelse och avtjänade sitt straff efter Indien.
Men jag betvivlar ändå den där  Gregory David Roberts, men det är en bra roman.
Dock för lång! Så jäkla spännande var det faktiskt inte hela tiden.
Så Malou, sluta ljug för mig!!

Nästa blev också en besvikelse: Flaubert med Madame Bouvary

Oj. Jag har visst varit ganska inaktiv, märker jag.
Men det är inte så att jag har slutat att läsa eller skriva, utan snarare att jag befinner mig i ett tillstånd där jag är så fruktansvärt skoltrött och tillika trött på att skriva och läsa ting på svenska, vilket kräver att jag ska skriva "korrekt grammatik" och vara tydlig. Alla normer och regler står mig upp i halsen... därför har produktionen varit låg. Men, och det är viktig,  vi alla bör lära oss att skriva bra svenska, men just nu är jag trött på akademikers skrivande och att leta fel.



Slottet av Franz Kafka, som gavs ut 1926, efter hans död av en vän till honom, läste jag faktiskt ut den 12 januari i år. Men sen dess har jag bara läst ut tre böcker, vilket är ett dåligt resultat av mig. Men en av de var faktiskt Shantaram, skriven av Gregory David Roberts, som är en riktig jäkla tegelsten, men den pratar jag om sen...

Åter till "min" Kafka! Kafka är en fruktansvärd känd författare och han ville inte ens bli känd. Han skrev på fritiden, och tänkte aldrig ge ut sina verk, utan det gjorde hans vän efter hans död. Men det gör han bara mer intressant! 
Men man kan fråga sig varför Kafka är så fascinerande då?
Jag har ingen aning. Det finns 1000 och åter 1000 Kafka forskare inom litteraturforskningen och jag tillhör inte dem. Jag vet inte hur man ska tolka Kafka. Ansåg Kafka själv att världen var absurd och ogripbar? Är det Kafkas far som står för den dömande kraften i hans verk, som forskarna hävdar? Vem vet?! Allra minst jag.

Men jag kan berätta vad jag gillar hos Kafka, förutom hans fascinerande namn som rullar så roligt på tungan.
Kafka är obegriplig. Det finns ingen logik, inget sammanhang, inget förnuft och inga regler. Det är som det är. Skumt, förvirrade och helt enkelt fantastiskt. Hans roman Slottet, är en stor beskrivning av ett ingenmansland där man inte gör någonting, men man får inte göra någonting, för "de" ser och antecknar dina rörelser. Kanske lite av en "bigbrotheriswatchingyoufeeling". Kafka är så makaber att han gör mig glad. Det är skönt med lite ologik ibland. Man behöver det, att bara få känna in personerna och atmosfärerna och störa sig lite på huvudpersonen K.

Men Kafka kan dock vara lite svår. Hans språk är ingen dans på rosor, eller det kanske är just det det är, fast på taggarna?! I alla fall, så har han galet långa meningar, ibland hela sidor och det kan vara svårt att hänga med i "handlingen".

Men ja, läs Kafka helt enkelt. Gilla det, eller hata det! Men va inte så förbaskat pretentiösa vid läsandet ;)