Lindbom vs Litteratur

I dagens tider är det en sjukdom att vara duktig och till synes är det ett västerländskt syndrom.
Är det så det är? Det är i alla fall den uppfattningen jag får när jag slår på tv;n eller läser de nyutkomna böckerna inom psykologi och hälsa. De flesta böcker handlar om att man ska kunna hantera sin stress, sin rädsla och sitt duktighetssyndrom.
Nu tycker jag absolut inte att det är ett dåligt fenomen att självhjälps böcker finns och att det underlättar för en, men ibland känner jag mig nog lite sjukare än vad jag egentligen är eftersom det finns namn och diagnoser för alla slags egenskaper man råkar ha. Jag har läst, sisådär, en tre stycken självhjälps böcker nu och en har varit förnuftig tycker jag, och det är just Perski och Rose´s bok Duktighetsfällan - en överlevnadsbok för prestationsprinsessor som kom ut förra året, alltså 2008. Jag påpekar att förra året var 2008 för min egen skull, jag är ganska dålig på att komma ihåg vilket år det är, åren går ju så fort. Det där var en parentes.

Alexander Perski är psykolog och Joanna Rose är en vetenskapsjournalist, som enligt mig är viktigt att komma ihåg, eftersom Rose bidrar till objektiviteten.
Men för att ta det från början.
Duktighetsfällan är en handbok som ska beskriva ett nytt fenomen som finns idag. Unga kvinnor som innan de är 30 brakar ihop och går sönder. Men varför? Jo, det lider av duktighet. Orsaken till att kvinnor brakar ihop, enligt Perski och Rose är den nya utvecklingen som har skett i dagens samhälle de senaste åren. Det har kommit fler krav på dagens unga kvinnor. Förr, från ca 1950-1970, var det ofta de män som låg på 50+ sidan med stora chefspositioner som led av stress, men idag är det kvinnorna mellan 23-35. Och hur kommer det sig då? Jo i och med kvinnokampen ska kvinnan både råda över en snygg karriär (där orättvisor fortfarande härjar, på grund av könssroller), och de ska sköta en familj felfritt, men man får inte heller glömma att en kvinna ska vara snygg, snäll, vacker, attraktiv, ödmjuk, och alltid där för allt och alla som ber om det. Som toppen på isberget uppfostras tjejer till att vara just "duktiga". Och duktig är man om man har fina betyg, utmärkelser i idrott och liknande ting. Men man bör också vara glad, alert, pigg och social. Och när du lyckas med dessa ting får du positiv feedback, du syns, du får komplimanger och du blir någonting. Du formar dig efter "duktighetskraven". Men detta håller inte i längden. För alla är vi dömda att vara lite smådåliga ibland. Men enligt Perski och Rose skulle det vara svårare i dagens samhälle och acceptera smådåliga människor, för det finns alltid någon annan som kan ta ens plats, därför får man inte vara dålig. (Så kan det alltså bli om man har ett konsumtions och kapitalist samhälle.) Summan av kardemumman, människan får inte längre vara människa, utan ska vara duktig och perfekt.

Sen finns det i boken en massa tips på hur du ska komma ur denna fällan och så vidare. Det är de gamla vanliga tipsen, prata med skogen, vila, umgås med kompisar etc. Nu låter det som om jag skulle vara negativ till dessa tips, men det är inte så. Det är bara så att efter ännu en självhjälps bok förväntade jag mig något nytt. Lösningarna var inte nya, utan det jag tyckte var nytt är att man äntligen uppmärksammade detta fenomen. För boken innehåller också berättelser från olika kvinnor som berättar om sin situation som utbränd och duktig, och det var snarare de som jag tycke var bra. Att äntligen få känna att det inte är mig det är fel på som inte klarar av att vara perfekt, utan det är samhället som är stört som kräver av  mig att jag ska vara perfekt. Så den delen av Duktighetsfällan anser jag var den bra delen där Rose som journalist belyser ett samhällsfenomen utan att värdera det, utan bara pekar på hur det ser ut. För det psykologerna kom med som lösningar ansåg jag inte som lösning på problemen som finns i dagens samhälle. För att prata med skogen och inse att man duger som man är, behöver alla människor, med eller utan duktighetssyndrom. Men man förändrar inte samhällets struktur genom att säga till enskilda personer att de ska vara som de är, när de inte kan vara smådåliga, eftersom de förmodligen förlorar både sitt jobb och sin plats i samhället om de skulle råka vara människa och lite smådålig.

Så egentligen, vad tycker jag om boken?
Mitt omdöme blir nog att jag tycker den var övergripande bra, eftersom de belyste ett fenomen som många tjejer (och killar!) lider av idag. Men jag har alltid pratat med skogen och jag har insett att jag är bra som jag är för jag har slutat att strida mot min natur och accepterat kaoset. Men vad hjälper det om JAG accepterar att jag är lite smådålig och halvkass ibland om inte samhället accepterar det och istället ger jobbet till flickan som ALLTID är duktig. Då blir det ingen förändring. Så hur ska vi göra? Behöver vi fler psykologer och självhjälpsböcker? Eller ska vi ta och göra något åt det västerländska samhället kanske? Ja, jag vet inte, jag borde kanske prata mer med skogen....

Nästa bok blev också en liten funderare: Franz Kafka med Slottet.

Jan Sigurd är en svensk författare som är född 1955 och har skrivit mycket, så som, noveller, romaner, dramatik och sångtexter. Boken som jag har läst är Om konsten att misslyckas, vilket är en novellsamling som är utgiven 2005.
Så det är en relativt ny bok, vilket är ganska annorlunda för att vara jag. Jag har en tendens att läsa äldre litteratur, speciellt äldre svensk litteratur, eftersom det inte är mycket modernt svensk litteratur som jag gillar. Men jag gillar Sigurd.

Om konsten att misslyckas handlar just enligt mig vad titeln antyder. Att det är en slags konst att kunna misslyckas med stil. För alla är vi dömda att någon gång, ja, just misslyckas och det är precis det karaktärerna i novellerna gör gång på gång.
I olika former och på olika sätt misslyckas de. Men de försöker göra det med någon form av stil och karaktärerna gräver inte ned sig när kunskapen om att de har misslyckas uppenbaras, utan det är bara att ta lärdom av sin egna tabbe och göra om saken igen.

Om konsten att misslyckas skildras i en drömmande stil. Man flyter på så som i en dröm. Man får känslan av att sitta och lyssna på någon som berättar anekdoter ur sitt egna liv, det är en mys stämpel över språket. Och man trivs och man gillar att finnas där i Sigurds text. Boken är ca 300-400 sidor lång, men jag tog den på två dagar, för den är lättläst och man vill hela tiden veta mer. För på något vis, finns en själv i texten. Man får en påminnelse om sitt eget misslyckande och man uppmanas att våga misslyckas själv. Att man på något sätt måste leva.

Om konsten att misslyckas, var en mysig liten novellsamling som likväl skulle kunna ha hetat Om konsten att leva.

Nästa gång; Joanne Rose och Alexsander Perski - Duktighetsfällan.

Sven Delblanc var en författare och litteraturvetare som man stötte på i litteraturantologierna när jag läste litteraturvetenskap. Men jag hade aldrig läst något av honom, förens några veckor sedan.
Och vilken överraskning jag fick! Min första tanke var att han skulle vara en sån där pretentiös jävel med tanke på alla litteraturpriser och uppsatser han har fått och gjort. Nästa tanke var att boken jag hade var väldigt ful, så den måste vara tråkig.
Men fy skam för mina fördomar!!!

Sven Delblanc föddes i Kanada 1931men växte upp i Sverige och blev docent vid Uppsala Universitet 1965 och dog tyvärr 1992. Men han hann skriva en hel del.
Prästkappan som jag har läst var hans andra kända roman som gavs ut 1963.

Prästkappan utspelar sig i Tyskland under 1700-talet, vilken huvudpersonen är en bortkommen präst som hellre super och läser än predikar. Prästen har inte riktigt fått grepp om religionen utan istället lever han i sina dagdrömmar och han drömmer konstant efter rikedom, popularitet och ett liv i njutningslystnad.
Men hans riktiga liv ser inte riktigt ut så.

Men en dag är han på middag hos den styrande baronen för hans område och prästen och hans kompis Lång -John (vill jag minnas hans namn, jag har packat ner boken så jag kan inte checka vad han hette), som är stadens jätte, förargar baronen och beger sig ut på vägarna, enligt de själva är de på landsflykt.
Och under denna landsflykt sker det helt galna saker, så som att de blir inhyrda av adelsmän för att spela eremiter. Men jag skulle förstöra hela historien om jag skulle beskriva händelserna.  För Delblancs språk, metaforer, omskrivningar och dialoger är galet roliga. Det var längesedan jag läste någon som kunde skriva en roman fylld med så mycket humor och satir. Karaktärerna i romanen är så välgjorda och löjeväckande att man blir avundsjuk på Delblancs snille.
Jag vill också skriva en sådan roman. Det burleska möter skönheten! Helt underbar!

Men, den kan vara svår att läsa om man har svårt att koncentrera sig eller vill ha en text som flyter på lätt.
Språket kan vara lite svår läst och komplext, men när man har kommit in i det ångrar man sig inte att man fortsatte!
Så skippa dina (mina) fördomar och läs Delblanc, för jag ska skaffa fler böcker av honom i alla fall!

Nästa gång blev det också en ny författare för mig: Jan Sigurd - Om konsten att misslyckas.